torsdag 25 augusti 2011

Stå upp och berätta för klassen vad du vill göra med ditt liv

Två saker. Först vill jag skriva. Mer exakt vill jag skriva en viss historia som plågat mig sedan slutet av nittiotalet, när jag kom på de första kornen av det som skulle bli historien i dess nuvarande form. Det har gått långsamt att hitta den rätta formen för historien, och att utveckla min förmåga för att kunna skriva historien så bra jag någonsin kan.

För det förtjänar historien.

Det är en historia om någon som inte är som alla andra och därför går genom livet med få vänner, men många intressanta saker händer henne. Om det inte verkar som en genomskinlig metafor för mitt eget liv, beror det på att du inte känner mig. Det är en historia som njuter av att böja det svenska språket till bristningsgränsen i strömmande poetiska meningar. Det är en historia om ensamhet, vänskap, tillhörighet, kärlek, förlust och mod; en historia om att växa, om att välja, om oskuld, lycka och sorg. Just nu skriver jag på ett kapitel om två svärd- och pistolsvingande lesbiska vampyrjägare.

Historien utspelar sig i en värld som alltid är större än du tror. Den sträcker sig oändligt långt i alla riktningar; dess rund kröker sig genom tid och rum. Länder ligger dolda i kartans veck och utanför dess kanter. Världen har plats för allting - allting som människan någonsin föreställt sig och allting som hon inte föreställt sig, och för varje ting hon upptäcker finns ett dussin till. Världens historia är lika osäker som dess geografi, lika osäker som dess framtid, lika beroende av sin betraktare som en målning är beroende av sin målare. Det enda vi kan veta säkert är vad som finns här inför våra ögon och nu i detta ögonblick. Ungeför som vår egen värld alltså.

Och så vill jag älska. Jag vill ta risken att om jag älskade en enda människa över alla andra skulle jag stänga ute resten av mänskligheten. Jag vill ha - och ge av mig själv till - någon att bli gammal tillsammans med, att ha ett liv tillsammans med, att utforska verklighetens gränser och fantasins tillsammans med. Jag vill bli kysst. Det är här du kommer in i bilden, kära läsare.

Jag är trettio år gammal och jag har inte tid med små lekar. Vad jag skriver här är till stor del baserat på förhoppningen att du som läser det kan se en möjlighet till kärlek. För att inte gå som katten kring het gröt: Om du gillar vad du ser, skriv mig. Om du är en kvinna är det ett plus, åtminstonde i teorin. Adressen är skapare@gmail.com.
Eller för all del ring 090-313 18.

Apropå att vara desperat skrev jag en liten dikt om det härom veckan. Med risk för att upprepa något av det ovanstående:

Letar du efter kärleken, hittar du den aldrig.
Det fick han höra redan som liten.
Det är när du slutar leta som du kärleken finner.
Och han trodde på det.
Det var ofta så här i världen, tänkte han,
att saker blev tvärtemot vad man kunde vänta sig.
Att gräset var grönare på grannens gård.
Att han måste äta sin pölsa innan han fick lakritsbåtar.
Så han slutade leta.
Han gav upp alla försök.
Han stannade inne.
Och väntade.
Och längtade.
I trettio år.
Han var en sådan hängiven romantiker.
Och han ville så gärna bli kär.
Så en dag, en vacker regnig sommardag,
tänkte han att han kunde vara litet praktisk.
Att om kärleken just för honom fanns,
så skulle hon liksom han tycka om att vandra i regnet.
Vandra på de öde vägarna neråt älven.
Bland åkrarna i utkanten av stan.
Och önska och längta och hoppas
att kärleken tyckte om att vandra i regnet.
Så han gick ut i regnet.
För att vandra natten lång.
På leriga vägar.
Genom grönskande fält.
Och hitta kärleken.
Han var en sådan praktisk man.
Och han ville så gärna bli kär.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag rodnade bara litet när jag skrev det ovanstående.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar