Hur allt började

I sjätte klass började Cristofer Diaz och gjorde våra liv något svårare. Mest mitt, tyckte jag. Han slogs och knuffades hårdare än de andra mobbarna, och han besatt en slags storslagen dumhet som lät honom ta varje ofattbart korkad, meningslös och ogrundad förolämpning och upprepa den med glödande entusiasm i dagar, veckor eller år. "Jag har mer hår mellan mina tår än vad du har mellan dina lår" lät till exempel en nidvisa som han sjöng så ofta att jag utan problem minns den i varje detalj femton-sexton år senare. Ett typexempel på hans hån eftersom det var så missriktat: Jag kunde inte ha brytt mig mindre om min brist på kroppshår eller hur omanlig han tyckte att det gjorde mig. (Jag skulle fortfarande inte ha något emot att aldrig behöva raka mig.) Och han vägrade fullständigt förstå att han hade fel. Men just det oresonabla i hans missuppfattning att sången var sårande, tillsammans med den oändliga upprepningen, gjorde honom irriterande, precis som han ville.

Men hursomhelst. På väg till matsalen, som vid just det här tillfället låg i en annan skola, kom Cristofer på att håna mig för att jag inte hade någon flickvän. I ett anfall av ren skadeglädje, i förvissningen att han aldrig kunde besegra mig eftersom jag tänkte i cirklar runt honom, sa jag "Det har jag visst." Jag visste att jag gjort det rätta när jag såg hans och de andra grabbarnas attityd förvandlas inför mina ögon. Plötsligt såg de på och tilltalade mig med respekt. Nästan vördnad. Eftersom de frågade, kom jag på vem hon var. Hon hette Sara, var Japan, gick på en liten privat byaskola långt ute åt Yttersjöhållet. Vi träffades på byagårdens ungdomskväll. (Jag bodde vid den tiden i Djäkneböle, en liten liten by sexton kilometer utanför Umeå.) Det var hon som tog första steget. (Det var flickorna som frågade om det.)

Fast Sara inte kunde hittas i någon skolkatalog accepterades det att hon fanns, eller möjligen att jag hade en skruv lös och att det vore bäst att låta mig behålla mina hallucinationer. Också roligast.

Det var ett par år då jag vidhöll historien för klassen, utan några större bieffekter än en och annan sarkastisk teckning på temat asiathoror och nördarna som ligger med dem. (Vi var ganska mycket för målning och konstnärliga övningar på Waldorfskolan.) Men desto viktigare för mig, hade jag skapat en människa ur tomma intet och fått folk att tro att hon fanns på riktigt. Jag gick ofta för mig själv och dagdrömde fram detaljer av mitt och Saras förhållande, konverserade med henne för att vara beredd om någon frågade vem hon var, hur hon mådde, vad hon gjorde, vad vi gjorde. (Jag fick aldrig många frågor.)

Eller, jag trodde då att det var därför, att jag utvecklade dessa fantasier för att göra min historia mer trovärdig. Det slog mig inte förrän flera år senare att Sara var min första låtsasvän, som jag lärde känna bara för att vara minde ensam. Att andra människor trodde att hon fanns på riktigt var viktigt för att det gav henne en nivå av verklighet som gjorde mig mindre medveten om att jag hittat på henne. (Det tog två ytterligare låtsasvänner och flera sårade verkliga personer innan jag lärde mig cykla utan det stödhjulet.)

Jag skriver fortfarande för att bli mindre ensam. Men nu är förhoppningen förstås att du ska uppskatta mina lögner, inte tro på dem.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag levde en gång efter orden "Jag kan göra vänner själv, jag behöver inte människor."