De roligaste människorna på Internet och deras hemliga roligheter

Om någon av min läsare missat det gillar jag Loading Ready Run och deras oavbrutna ström av komedi som förgyller åtminstonde sex dagar i veckan. Den främsta kritiken är faktiskt att de gör så mycket att det är svårt att hålla reda på allt. De verkar också kroniskt ambivalenta om att berätta för folk vad de gör. Så att grundaren och pappafiguren Graham Stark har en blogg har jag missat i flera år, med godbitar som

som visar att deras liv i stora delar tydligen är precis så hejdlöst roliga som det verkar på video. Så det var dagens stora upptäckt. Sen är visst Kathleen med barn också.

Mitt namn är Emil Wikström, och respektera kändisar som anstränger sig för att framhäva sitt arbete i stället för att kapitalisera på sitt kändisskap men snälla nån.

Är Sverigedemokraterna fascister?

I korthet, ja. Men för att förklara saker för de som växt upp med fascisternas konstanta, brett uppmärksammade flod av lögner de senaste fjorton åren och kanske blivit litet hjärntvättade, låt oss börja från från början, med "invandringskritiken".

Vad tror du Sverigedemokraternas huvudfrågor, för att inte säga enda uttalade mål - att minska invandring, minska flyktingmottagande, minska EUs inflytande, att minska minoriters rättigheter - går ut på? Vad är mest sannolikt?

A) Att Sverigedemokraterna är de enda som förstår vad som faktiskt händer och alla ekonomer, alla politiker, alla historiker och alla samhällsforskare utom de som motiveras av rasbiologi har fel när de säger att öppenhet, fri rörlighet och kulturellt utbyte är bra för samhället, eller

B) Att Sverigedemokraterna drar precis samma lögner som varenda fasciströrelse i historien dragit för att komma till makten, och den stora majoritetens uppfattning är mer pålitlig än den lilla minoritetens?

Det är en fin samling lögner, finslipade av flera generationer tyranner. De tilltalar människans lägsta instinkter, de lovar att vi inte behöver bry oss om de där andra, de främmande, inte som om de vore våra egna grannar. De lovar att ge dig din ära tillbaka, få dig att känna stolthet, skydda ditt hus, ge dig ett job, snygga till kvarteret, påminna dig om vilken storhet du en gång haft, rensa ut de smutsiga och korrupta, ta bort allting som du känner är olikt dig.

Men i grunden finns det där ojämlika. De som är annorlunda är inte lika mycket värda. Det är okej att ta från dem och ge till oss eftersom vi är bättre än dem. Den svenska kulturella-eller-genetiska essentiella särskildheten får inte beblandas med Islam eller med araber eller med homosexuella eftersom den är överlägsen, och därför måste vi bygga murar omkring oss. Det handlar om att stänga gränserna till varje pris, inte för att människan mår bäst av homogena samhällen (lögn, se New York) eller för att invandring är dåligt för ekonomin (lögn, se New York), utan för att utlänningarna är dåliga, och de förtjänar inte att dela vårt överflöd.

Och ja, det är det som är fascism - att dela upp människor i mer och mindre värda för att rättfärdiga att ta från de mindre värda och ge till de mer värda. Det är en princip som kan ta många uttryck, som Spaniens barnhem under Franco där de svagaste fick dö för att de starkaste skulle härdas och bli bättre soldater, eller borgarnas arbete för att sänka skatterna för de rikaste, eller att skjuta 69 personer som du anser är värda mindre än en 100 000-del av dig eftersom de saknar din övertygelse, eller att be folk ställa sig på öresundsbron med en kulspruta för att stoppa flyktingkatastrofen från att sprida sig hit.

Eftersom det är okej att 60 miljoner människor saknar hem så länge de bara är utlänningar.

Mitt namn är Emil Wikström, och det frustrerar mig att alla inte begriper saker lika bra som jag.

Samtidigt som media börjar uppmärksamma flyktingkatastrofen som pågått de senaste åren och våra folkvalda tvingas hjälpa folk skriver jag en historia om någon som får ett hem efter hundra år på flykt

Det är inte som att jag kan tajma såna här saker, och historiens stora drag har jag haft klara minst fem år i förväg så det är knappast populärkulturen som påverkar mitt arbete. Det verkar snarare som att jag måste vänta på att världen under mina fötter ska vridas till rätt bakgrundsbild innan jag kan skriva.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag minns när de tunga sakerna för Jenny började hända kort efter att min mamma dog.

Nietzsche och jag

Jag har alltid varit rädd för att ha makt. Det är bara mitt fosterskadade självförtroende, inget nytt, men effekten blir inte mindre påtaglig för det.

Bara nu, när jag börjat lära mig teoretiskt hur makt ska användas, blir jag mindre rädd.

Bara nu börjar jag bli mer rädd för att jag låtit fel människor ta för mycket makt utan att göra något åt saken.

Nu, när jag knappt kan börja gissa vad jag skulle behöva göra för att få någon makt, eller om jag kan göra de sakerna.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle vara en bra statsminister.

Tack vare vår store landsfader, Jimmies, plåtkoll på omvärlden kan vi nu presentera Sverigedemokraternas plan "Hjälp På Plats" i sin helhet

Det är faktiskt lögn alltsammans eftersom de tre orden "hjälp på plats" är exakt allt planen innehåller.

Drömdagbok #64381765

Vilken underlig dröm. Först drömde jag att kusin T var i stan och han och jag och kusin M planerade att gå och bada. På något vis vaknade jag sen i min säng beredd på att ta mig till havet. Kanske drömde jag att jag somnade, det minns jag inte riktigt. Men i alla fall kände jag mig en smula självmedveten när jag stod framför badrumsspegeln och tänkte att jag skulle visa mig på stranden.

Fast då upptäckte jag att min spegelbild var magrare och mer vältränad än jag nånsin varit. Det och armarna som höll om mig bakifrån fick mig att förstå att jag drömde, och vad jag såg i spegeln inspirerade mig att göra nåt jag alltid tänkt i efterhand att jag borde ha gjort när jag haft en klar dröm. En lång, arabisk man med stiligt getskägg dök upp bakom mig; ägaren till de ovan nämnda armarna. Mitt undermedvetna skämtade med mig, insåg jag med glädje - subverterade mina förväntningar och utmanade mina fördomar. Ett perfekt utfört litet skämt på min heterosexualitets bekostnad.

Det skäggiga ansiktet ersattes nästan genast av en chockerande vacker kvinnas, inte riktigt som jag föreställt mig. Faktiskt fick det mig att undra. Hon såg också mellanösternsk ut, men bara litet vagt; kanske en mycket blek Iranier. Med glänsande len hy. Väldigt konventionellt attraktiv. Möjligen photoshoppad. Jag undrade om jag skapat henne själv eller lånat henne från någon reklam för en särskilt oinspirerad dejtingsajt.

Men hon drog mig nedåt för att nå och kunna trycka sidan av ansiktet mot min hals och log och fick mig att tro att jag verkligen gjorde henne lycklig och det var otroligt skönt. Jag insåg att jag tittade på henne i spegeln medan hon hade ögonen direkt på mig och vände mig mot henne och där började konstigheterna.

Jag kunde nämligen inte se henne, och inte känna hennes beröring heller när jag tänkte på det. Fastän hon uppenbarligen såg och rörde vid mig direkt, fanns hon för mina sinnens del bara i spegeln. Jag stirrade på henne i spegeln, sökte hennes blick för att kunna kommunicera min oro - att prata tänkte jag inte på - men när hon till sist mötte min blick försvann jag och hon såg förtvivlad ut. När hon såg bort från spegeln fanns jag igen, och jag gick nervöst därifrån, osäker på vad jag skulle kunna göra med min dröm utan att drömmen skulle komma på något sätt att sabotera för mig. Jag tänkte på att ta en flygtur men råkade få garaget nedanför min balkong att flyga bort i stället, och så vaknade jag.

Jag har tydligen väldigt svårt att lita på mina drömmar. Antagligen på grund av alla vansinnigt traumatiserande mardrömmar jag hade som barn. Fast i efterhand hade ju kvinnan i spegelns och mitt förhållande enkla och tydliga regler som vi kunde ha följt, om än extremt godtyckliga. Hur kommer min hjärna på såna här saker? Illa nog att jag inte kunde uppfatta hennes existens annat än i spegelglas, men att jag reducerades till en kroppslös blick när hon såg mig i spegeln var helt klart orättvist. Och vilket märkligt förhållande det skulle blivit om det pågått mer än tio sekunder. Antar att jag skulle behöva ha en spegel med mig och hålla ett öga på den konstant i hennes närvaro, medan hon skulle behöva undvika alla speglar i min närhet. Inte otänkbart, bara hemskt slumpmässigt. Och antagligen frustrerande i längden att aldrig kunna se varandra i ögonen.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle fortfarande inte ha något emot en enda normal sexdröm.

Make it fast and make it last

Fast jag lärt mig leva med det har jag alltid hatat att upprepa mig. (Jag hatar att vara oförstådd mer.) Jag har tänkt att det beror på att jag inte kan stå ut med kunskapen att det finns saker jag vet som andra människor inte vet eller tvärtom; det är lätt att tro eftersom jag har Aspergers och i princip utgår från att vi är telepatiska. Det gör att jag ogillar att behöva berätta, förklara och undervisa och pratar för lågt.

Men upprepning är en annan sak. Det handlar inte om att säga saker två gånger men att göra saker om igen. Om jag kunde skulle jag inte ens gå på toa två gånger. Jag har inte samma problem med förändringar som många med eller utan neuropsykologiska variationer har; jag älskar förändring, ju större och snabbare desto bättre, men jag vill att förändringar ska vara. Att vi inte ska glida tillbaka och behöva göra samma sak igen. Att vi skulle ha lärt oss av Hitlers misstag och inte upprepa dem till exempel. Jag har samma behov av stabilitet som andra, antar jag, jag kräver bara stabilitet i rörelse.

Mitt namn är Emil Wikström, och det har tagit mig trettiofyra år att komma på tre saker jag vill: Skriva en bok, träffa en flicka och gå framåt.