fredag 25 november 2011

Nattliga grubblerier, del 1

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Se: Pojken står framför en bänk, en träbänk i raden bland flera i dunklet i det bortersta hörnet i busstationen, i ödelandet bortom mynttelefonen där knappast någon kommer. Det är examensdag och han är fri för första gången i sitt liv och hans framtid lurar i mörkret i medvetandets utkanter och han håller i en ros.

Pojken avskyr att bära saker i sina händer, han vill ha händerna lediga, redo att ta tag när det behövs. Men han har burit rosen i sin hand hela vägen från skolan och hit. Busstationen där han suttit så många gånger och väntat på bussen hem medan hans klasskamrater lekt och festat och skrattat och älskat varandra.

Han tror att han aldrig varit en av dem. Och han tror att han aldrig kommer att se någon av dem igen. Han är här för att säga farväl.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

På väggen ovanför bänken finns namn. Inlägg på Infranätet av förbipasserande resande och uttråkade ungdomar som honom. Pojken har själv skrivit ett par av namnen och lämnat ett meddelande. Han hoppas att mottagaren aldrig ska läsa denna sällsamma post, aldrig veta att det är till henne, aldrig veta att det är från honom, och minst av allt förstå vad det säger.

Pojken tror att postens mottagare inte skulle uppskatta hans närmanden. Han tror att han förstår tingens ordning och att hans plats är låg i hierarkin.

Rosen lägger han på bänken, som ett offer. Han rör vid texten på väggen och tänker ingenting alls. Det är ännu några år innan han ska förstå att han har känslor, och han vet inte vad det är som överväldigar honom. Han koncentrerar sig på att inte gråta.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Nästa gång han kommer hit ska väggen vara nymålad, och pojken tror att han ska kunna glömma hela historien. Att minnet sitter utanpå, i symbolerna, i offren. Det slår honom inte förrän mycket senare att han själv är en symbol, hans liv ett sigill i rörelse.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

1 kommentar: