Två: Låten heter Celluloid Heroes, och den är ett måste för filmälskare att digga

Det är inte svårt för oss att få filmroller. Vi behöver, tack vare far, inte oroa oss om att betala hyran, och vi kan gå till så många provspelningar vi orkar med. Vi kan spela frivilligt i alla nollbudgetfilmer vi gillar, och vi kan stå på gatan och spela tarmarna ur oss många tråkiga eftermiddag. Det svåra är att få bra roller, eller roller i bra filmer. Vi vadar upp till knäna i indiefilm i ett halvår, och har mycket roligt, men skräms litet av hur mycket pengar vi förlorar, och sedan blir det svårare. Vi erbjuds att spela i porrfilm och tackar nej till job för första gången i vårt liv; detta markerar början på vår professionella karriär, för plötsligt vill alla ge oss pengar för att ta av oss kläderna.

De minst slemmiga gubbarna – de är gubbar allihop – vill ha antingen en av oss eller den andra. Vanligtvis Anna Regn. Någon pervers nyfikenhet eller kamplust får oss att besluta att bara spela i filmer där vi har liknande stora roller, tvillingsolidaritet utan identiskt utseende att kompensera för det. Och vi får små roller i en kedja fantasilösa actionfilmer, närapå utan enskilda kännetecken billiga gjorda för tevegrejor. Det fungerar alltid likadant: En av oss dyker upp i filmens början, inland ensam, ibland med hjälten, ibland naken, ibland naken inom kort. Också inom kort blir vi mördade av skurken. Ungefär halvvägs genom filmen dyker den andra upp och samma sak händer igen, ibland med mer sex, ibland med mer våld, ofta med både ock.

Efter tolv upprepningar på detta tema blir det outsägligt trist, men bara sett från bortom kameran. När vi är på scen, i ögonblicket, blir det verkligt för oss, varje gång som första gången, varje gång för sista gången. Vi lever i ett ändlöst utdraget ögonblick av extas och död, ryckande och skikande som om det höll på att bli omodernt. Vi roar oss med att jämföra de minimala skillnaderna mellan en sexscen och en dödsscen, och tävlar om vem som kan ge hjältarna flest erektioner – det mest pinsamma som kan hända dem och obekvämt för alla, men det händer ungefär en man på tio vilket vi tar för bevis på trovärdigheten i våra fejkade orgasmer.

Osäkra på vilken årstid som råder återvänder vi till vår lilla lägenhet efter en tre månaders sträcka i fem olika husvagnar och fem olika filmer och väntar oss den full av damm och kvävande hetta, men istället finns där far.

'Överraskning', säger han, självsäker.

'Men ditt mejl', säger Anna Regn.

'Ja, jag ljög', säger far. 'Jag har varit här fyra dagar.' Leonidas kastar då armarna om honom så hårt att ingen av dem kan andas.

'Så vad har ni haft för er?' frågar far, efter en stund.

'Äh, det vill du inte veta', säger Leonidas. 'Eller låt mig säga, jag vill inte att du ska se någon av våra filmer.'

'Han kunde se en, och sen skulle han inte behöva se några fler', säger Anna Regn.

'Ni är klara för vår semester då?' säger far.

'Å ja', säger Leonidas. 'Detta ögonblick blir bra. Kom så går vi.'

Vi tycks inte samla på oss någon tröghet, fast vi inte reser just det ögonblicket. Ett par dagar går åt till turistande och att gräva fram våra äldre, bättre indiefilmer och bli fulla för första gången – olagligen, som det händer sig – och spela Kinks' berömda låt medan vi går längsmed filmimperiets berömda stjärnbelagda boulevard som låter handlar om.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Det uttalas Vast-RIMM-ox

Våren kommer med tiden, och när en gräsfläck dyker upp vid husets södervägg är vi där, på skumsittunderlag och lutade mot det varma träet och vi upptäcker att det inte går att vara ledsen med solen i ansiktet. Vi sitter orörliga tills solen passerar bakom ett träd. Då går Leonidas bakom huset, till sitt lila skjul, tar en hammare och mejsel och tar tarpulinen av en klump caledonit hon tror döljer formen av en krabba inom sig och påbörjar arbetet med att få ut den. Anna Regn flyter upp till sitt fönster på andra våningen, ostadigt, som om hon red en cykel för första gången på åratal, fast i luften. Hon tar sin kamera och börjar filma saker, flygande hit och dit omkring huset, obrydd om vad filmen skulle kunna avslöja om kameramannen.

Och vi fortsätter på de spåren tills tiden kommer att bestämma våra tolvårsprojekt, i skolan. En del bygger båtar, några syr kläder, vissa gör musik eller skriver eller misslyckas med att göra någonting. Leonidas gör en skulptur i naturlig storlek av mor i granit; hennes favoritsten. Och Anna Regn gör en tjugo minuters film om någon som försöker göra en film om sina återkommande drömmar och sakta förlorar sitt grepp om verklighet, dröm och film.

Leonidas skrapar och hackar tålmodigt på sina lediga stunder, och smyger till skolans skulpturpark om natten när hon märker att hennes lärare har rätt och det skulle ta tio års normalt arbete att göra det hon vill.

Och Anna Regn berättar för kameran, 'Det fina är att man kan komma undan med en hel del pretentiös konstskole-gullegull och surrealistiska drömsekvenser och grejor, det är bokstavligen det det går ut på, jag menar jag är en tonåring som gör en film om mina drömmar, förväntningen är att jag kommer att göra något som jag skäms att tänka på om fem år, jag kan lika gärna göra det på allvar, liksom få det ut systemet och kanske samtidigt få det att fungera, typ det kan bli ett ärligt,oblygt porträtt av tånåringens filmskapandeprocess.

'Oj, vad var det jag försökte säga? Det jag ska göra här är att utforska mina återkommande dfrömmar, försöka lista ut vad de betyder, på ett sätt som kan vara underhållande att se på, lite dramatiseringar, lite visuell symbolism, poesi, du vet, hela dokumentera-fast-försöka-vara-konstnärliggrejen, bara för att undvika en hel film med bara huvuden som pratar. Utom den här enda gången. Jag är ett pratande huvud just nu. Men det här är bara introt.

'Grejen är, de här drömmarna. Jag är inte så självkär att jag utgår från att mina drömmar är fascinerande, det är något jag tror är legitimt värt att berätta, det är som jag tar emot ett meddelande och jag vill förstå vad det är så jag kan föra det vidare.'

Hon säger allt detta med gapande hemsökta ögon mörkt glittrande och ostadiga i en perfekt imitation av knappt återhållen besatthet, galet rabblande nästan utan kontroll. Hon stirrar på kameran några sekunder i tystnad, osäker på om hon borde säga mer eller om hon sagt för mycket redan, innan hon ler nervöst och stänger av.

'Så vad är egentligen skillnaden mellan den här låtsaspersonen i filmen och dig själv?' säger Leonidas, som ser på.

'Jag vet inte', säger Anna regn. 'Visst är det underbart?'

'Fast du hittade väl på allt det där pratet om drömmar`' frågar Leonidas.

'Jag berättar alla mina intressanta drömmar för dig, det vet du.'

'Ja visst. I minutiös detalj.'

'Faktiskt skulle den där med den gigantiska pendeln kunna funka i filmen. Om vi kunde bygga en hundra meters pendel och åka på den.'

Vi pratar om drömmar en hel timma, och Anna Regn kommer på att spela in det, bara utifall att. De två tjejerna som ser nästan likadana ut och sitter på en säng och beskriver sina mer abstrakta drömmar blir ett av filmens mer sambundna - och sambindande - element, trots att psykedeliska färger och kritstrecksmonster passerar obemärkta genom rummet och de två tjejerna understundom blandas ihop till en.

Anna Regn klipper ihop denna konversation med drömsekvenser, oftast med en av oss eller båda omgivna av teckningar hon lägger in i filmen med en dator, i växlande stil. Vi kämpar med drakar och gömmer oss från spöken och simmar i godis och ligger med killar och äter bläckfiskar och klättar i berg och vandrar på blomstrande fält, i korta färgstarka explosioner med Anna Regns röst i bakgrunden med en tilltagande oro då hon snubblar över sig själv i försök att förklara vad allt detta betyder. Några scener har till och med andra människor, klasskamrater som vi lyckas övertala att hlälpa till och fylla ut skådespelarlistan. De flesta vill att Anna Regn målar över deras ansikten och förvrider deras röster så att ingen känner igen dem. Detta passar hennes vision bra.

I den sista scenen pratar Anna Regn (föreställd av sin syster) direkt till kameran igen, och gråter när hon medger att hon inte vet vad som händer, att hon inte vet vad hon gör. Hon låter skyldig. Filmen tycks ta slut mitt i en mening. Det är en oklar, otillfredsställande, obegriplig. Motsägelsefull slarvsylta till historia, med flera stilar som går dåligt ihop och ingen klar riktning och obehagliga nakenscener. Den har ingen musik, eftersom vi inte kommit att tänka på det förrän en vecka innan presentationen. Anna Regn kallar den för en perfekt storm av våghalsiga pretentioner, lillgammalhet, självupptagenhet, oerfarenhet och budgetbegränsning. Vi älskar den och skulle inte ändra på någonting om vi kunde.

En av våra lärare, en tråkmåns, begär att få se filmen dagen innan Anna Regn visar den för skolan och begär sedan att visa den för kollegiet i hemlighet och det slutar med att hon får godkänt och inte får visa skolan filmen hon kallar Drömjobbet. Vi är irriterade.

Leonidas håller sin presentation i skogen där hon för ett år sedan ställde granitblocket som hon förvandlat till en skulptur med kraftiga, rena linjer. Det är en änglalik, idealiserad bild av mor, med ett par barn i famnen, och Leonidas är glad att det tar tio minuter för folkmassan att gå dit för det ger henne bara tio minuter att föreläsa och hon vet ändå inte vad hon ska göra med all den tiden. Hon är stolt mest för sitt tålamod, att forma stenen bara litet i taget, omärkligt, men hon låtsas vara stolt för sitt hårda arbete och överraskad och litet ursäktande för att hon gått så långt över gränsen för den förväntade arbetsbördan, i stället.

Och så tar vi examen, och far kommer ut villkorligen, i ett konstigt sammanträffande. Vi firar våra frigörelser och vår återförening med en picknick i skogen, i skuggan av Leonidas' stora skulptur. Fars tårar gör kycklingen godare, påstår han. Han smeker statyns ansikte, jämför kanske med sitt minne, eller undersöker hantverket, medan han berättar om planen han kläckt under sin ledighet. Vi gillar den och skulle vilja påbörja den genast, men far har en del i den och han kan inte lämna landet ännu på några år. I alla fall inte utan att göra vissa personer nyfikna.

Så vi bidar vår tid, och lämnar landet i alla fall, bara vi två, för att söka lycka och ryktbarhet i Wastrimochsa, det stora landet i väst.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Jag gjorde research för det här avsnittet, faktiskt

Nästa dag kommer journalisterna. Eller en journalist, från den stora tidningen, som ringer på dörren medan vi tuggar våra frukostmackor med bitter beslutsamhet och erbjuder en sjusiffrig summa för en exklusiv intervju. Han lyckas låta någorlunda medkänslig, och vi tror att det inte vore helt outhärdligt att vara i nyheterna, och tänker på att låta alla veta att vår far är en hjälte, och vi kommer överens med nyhetsmannen. Överenskommelsen går ut på att han kör oss till polisstationen där vi kan leverera några bekvämlighetsartiklar åt far samt fråga honom att skriva på ett kontrakt för oss.

Och det gör han, till sist, efter några förhandlingar. Vi finner det oväntat avslappnande att blotta våra hjärtan för en bandspelare, och slantarna blir mer av en eftertanke.

Så blir också lagens hederliga och jämlika tillämpande, när far får sitta av sex år för att han vägrar ljuga. Han kunde säga att han bara ville skuydda sin familj, säger han i ett passionerat tal, och att han var förvirrad och sårad, men det vore att förtiga.

'Jag sköt de männen därför att jag ville se dem dö', säger far, med raka axlar. 'Fast jag ska ta mitt straff därför att den handlingen också hjälpte att skydda mina flickor. Det priset betalar jag gärna som far.'

De släpper ut honom till begravningen, förstås. Han och hans vakter och vi och mor är de enda människorna där, och vi vet inte riktigt vad vi ska göra, och det är en dyster vinterdag med grå obrydd himmel som verkar vilja att alla ska skynda sig och lämna den ifred, och vi gör så.

Avskilt säger far till oss att han är äcklad av sin kapacitet för våld, och avskyr att han visat sig vara en sämre pacifist än han skulle vilja vara, och förstår om vi inte älskar honom. Vi försäkrar att det gör vi visst, kanske mer än förr, och alla skulle skatta sig lyckliga om de kunde göra lika bra i hans ställe, och vi är säkra på att vi alla skulle ha dött om han inte gjort precis vad han gjorde.

Den sista delen har inte kommit för honom, och så sitter vi tillsammans bedövade av ömsesidig uppskattning tills far måste gå till fängelse.

Livet fortsätter, som det heter, och inget förblir detsamma, och tillbaka i skolan finner vi oss mer isolerade än förut, som vi skulle ha sagt var omöjligt, och oförmögna att koncentrera oss på lektionerna, och vi går hem till vårt stora tomma hus och äter hämtmat och blir kanske litet tokiga.

Anna Regn flyger inte längre, och Leonidas hugger inte sten. I stället böjer hon den för hand, till abstrakta former som ingen stenhuggare skulle tro kunde finnas och upplöser dem en efter en när hon inser att hon inte kan låta någon se dem.

En mörk och molnig dag då skolan har stängt och vi har tagit alla bad vi rimligtvis kan ta och tiden tycks smälta ihop till ett oförgängligt, oöverstigligt berg sjunker vi ihop tillsammans i soffan i tyst förtvivlan. Detta är vårt lägsta ögonblick, detta är Helvetets botten, och om vi vore hjältar i någon film, vet vi, skulle det vara nu vi finner någon plötslig, oväntat och fullständigt oförtjänt inspiration som vände på allting och gav oss frid och mening och lät oss komma över mors död.

Men i stället sätter vi på teven.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Död och pina

Det är en lättnad för oss att dela våra hemligheter, om bara med våra föräldrar. De är stolta, och vi är stolta, och vi ser på Anna Regns videos av världen från ovan tillsammans, som en familj, och hon kan flyga runt huset fritt, och Leonidas formar sina stenskulpturer närmare och närmare skepnader som inga verktyg kunde skapa, våghalsigare och mer ihärdig i sitt verk nu när hon har dubbelt så många kritiker att lyssna på. I efterhand ska vi nästan kunna säga att det var värt att bli avslöjade.

Vi ska aldrig säkert veta hur historien spreds, förstås. Men det ska tyckas sannolikt att vår mor är den som pratar för mycket. Nyheter är hennes jobb, och hon sitter på två av de största knäcken sedan historier uppfanns, och hon spenderar mycket tid hemifrån, kanske på kontoret omgiven av människor hon tror att hon kan lita på, för att inte tala om många stora fester. Men när en tänker på saken, spelar det hur som helst ingen roll.

En kväll, snart efter vår femtonde födelsedag, invaderas vårt hem av tre maskerade män med pistoler. Vår familj har en del pengar, men inte den sorten som gör en känd, mor är ingen viktig eller ens kontroversiell journalist, och framför allt är det här en sömnig liten stad i norra Vorson där väpnade inbrott bara inte händer, ändå mindre kidnappningar, men inte desto mindre är det vad detta är; banditerna vet tydligen vilka de vill ha, och de har en vag bild av varför. Eftersom vi är två flickor som sägs kunna bryta någon slags naturlagar.

Far erbjuder männen pengar, lugnt, vänligt, mer pengar än vi tror att han kan få tag i, och även om banditerna säger att de inte bryr sig om sådana småslantar drar far dem in i en konversation, där de står utspridda i vardagsrummet i stället för att fly bort i vinternatten.

I ett hörn har vi oss, handbojade ihop med en av männen, som riktar en pistol mot far; far stor i nästa hörn med en man som trycker en pistol mot hans rygg, och tvärs över rummet har vi mor med den siste mannen bakom henne, som pekar en pistol mot hennes huvud och håller hennes vrist i ett grepp som ser smärtsamt ut.

Vi ska minnas mor mycket rädd, vidögd, kanske förlorad i sina egna minnen av barndomen i avlägsna, otrevliga Soss, en sekund innan sidan av hennes huvud exploderar med en hög knall och stänker oss med hennes blod.

En som det verkar mycket lång stund, fast den kan vara kortare än utrymmet mellan två hjärtslag, händer ingenting alls. Sedan händer många saker mycket fort.

Mors mördare spärrar själv upp ögonen, och hans pistol landar på golvet samtidigt som mors kropp.

Vi faller på knä, perfekt synkroniserade, och mannen som kedjat sig till Leonidas' hand dras ned till hälften med oss.

Mannen som vaktar far pekar sin pistol på sin mördarvän, som en anklagelse, och säger, 'Steve, din släpphänta jävel.'

Far tar tag i pistolen vid hans axel med båda händer och vrider den runt med sådan märklig fart och kraft att dess ägare klämmer till avtryckaren, kanske i ren överraskning, och skjuter sig själv i munnen.

Av farten i sin vridande rörelse med armarna, tycks far snurra runt omkring pistolen och landa hukande, med pistolen riktad mot oss, och så litet högre, och så skjuter han den andre mannen två gånger i bröstet.

Den tredje mannen, som böjer sig för att plocka upp sin pistol, blir sedan skjuten tre gånger.

Pistolen i fars hand säger klick.

De tre banditerna dör, som rättläkarundersökningen ska visa, innan de faller till golvet.

Anna Regn, den enda av oss som har en hand ledig, biter ihop och rotar genom den ångande högen dött kötts fickor och hittar en nyckel och befriar oss.

'Jag måste, kom', säger Anna Regn till sin syster och drar henne som om vi fortfarande satt ihop.

'Vi ska bara ut', säger Anna Regn till far, som sitter på golvet och stryker sin frus hår. Han ser upp när hon talar till honom, en flyktig blick med en glimt av någonting litet mer än tomhet. 'Vi kommer tillbaka alldeles strax. Bara vänta.'

'Ledsen', säger Leonidas.

Och vi är borta från världen, ut genom dörren och upp i skyn, skikande i kör som ett par nyfödda barn utan skinn. Anna Regn bär Leonidas, som väger minst fem gånger mer än något hon flugit med förut, i sina armar. Vinden piskar våra ansikten stumma och Leonidas vill veta hur snabbt vi flyger. Hon sluter ögonen och klänger i sin syster i naken skräck, och hoppas att hon ska leva länge nog att röra vid marken igen även i jämviktshastighet hellre än att kvävas eller frysa till döds vid rymdens kant.

Så stannar Anna Regn och Leonidas kikar och ser ingenting. Inuti ett moln i den mörkaste natt, utan någonting att se, någonting att röra utom kall fukt eller någonting att smaka eller lukta på utom fruktans kopparsmak, hänger vi och lyssnar på varandras raspande andetag och håller i varandra som om livet hängde på det.

'Släpp mig inte', säger Leonidas.

'Aldrig', säger Anna Regn. 'Jag kan dock inte hålla dig uppe egentligen. Vi faller långsamt.'

'Det kan jag leva med.'

'Och det närmsta flygplanet kommer att passera omkring två kilometer härifrån om trettio minuter, om du är orolig.'

'Jag har alltid misstänkt att du vet vad du håller på med.'

'Vad i Helvete gör vi här?' säger Anna Regn, med sprickande röst.

'Okej, det är en sak jag hade hoppats att du skulle veta litet bättre', säger Leonidas, och trycker sin syster närmare och rör sin kind vid sidan av hennes hals. Hon känner sin tyngdpunkt ändras, och Anna Regns grepp om hennes rygg slappna av, och inser att hon ligger på mage på sin tvilling. Hennes eget dödsgrepp lossnar också, en smula.

'Det är så här man ska resa', säger Leonidas. 'Vi kan marknadsföra dig som en flygande maddrass.'

'Kan du vara allvarlig en sekund?' säger Anna Regn. 'Jag tog hit dig för att jag ville mer än allt annat komma bort från alla, allting, hela världen. Och det är inte samma sak att vara ensam utan dig.'

'Jag vet', säger Leonidas. 'Det här är det bästa ögonblicket i mitt liv. Och det värsta. Fast den delen är inte ditt fel.'

Vi faller genom molnen och ser stadens spridda ljus, ännu för avlägsna att kasta nåot ljus på oss, så vi fortsätter att klänga vid varandra i mörkret, och ser på världen från utsidan, ensamma, tilsammans. Kylan sipprar genom våra tunna kläder, och skinn, och kött, in i märgen i våra ben, in i våra hjärtan, innanför våra hjärtan, och vi kan föreställa oss smärtans slut. Snö börjar falla, stora fluffiga lappvantar som tycks dröja med oss, och dansa på alla sidor om oss utan att vidröra oss.

Anna Regn sliter för att hålla oss uppe de sista hundra meterna, och släpper Leonidas i en snödriva från nästan en meter upp, och faller ned bredvid henne. Det mjuka pudret täcker oss som en kokong och verkar inte kallt och ett litet tag tycks det förnuftigt att gosa ihop oss och somna tillsamman.

'Du vet väl att vi har typ tjugo minuter på oss att komma härifrån innan vi inte kommer ut alls?' säger Leonidas.

'Visst, och jag kan garantera med hundra procents säkerhet att när de gräver fram våra frusna kroppar kommer pappa att ta livet av sig', säger Anna regn. 'Men bara fem minuter till.' Hon ringlar runt för att få det mer bekvämt och gnider sig mot Leonidas på ett sätt som kunde närma sig pinsamt om vi hade någon känsel i brösten.

'Vet du vad jag just kom ihåg?' säger Leonidas. Anna Regn svarar bara med ett ynkligt litet gnäll, och tanken kommer för Leonidas att detta händer på riktigt, vi är nära att dö av kylan i snön tvärtsöver gatan från vårt hem, och hon knuffar sin syster upp och bort från henne, hårt, med oväntad energi.

'Vad?' säger Anna Regn, butter som någon som väckts ur djup sömn, hängande osmidigt i luften ovanför sin syster.

'Jag glömde att du är den enda som är verkligt trött', säger Leonidas, och häver och gräver sig ut till vägen. 'Fördömda tvillingtelepati.'

Anna Regn låter Leonidas bära henne in i huset, fast hon känns misstänkt lätt. I farstulampans bleka sken ser vi att båda våra huvuden gnistrar, täckta av frost, och Leonidas' bara fötter lämnar blodfläckar där hon går.

'Om snuten frågar så blev vi litet galna och rullade runt i snön', säger Anna Regn när vi kommer tillbaka till det bloddränkta vardagsrummet, där far ännu sitter med mors halva huvud i sina armar. Han tycks inte ha rört sig.

'Pappa?' säger Anna Regn, med en obekant liten flickröst, och böjer sig vid hans sida, och lägger armarna om hans axlar i en stel, hård kram. Leonidas lämnar dem för ögonblicket, och tänker att hon, i alla falll just nu, är den mest samlade personen närvarande, och om någon ska ringa någon är det bäst att hon gör det, och Anna Regn var mors favorit i alla fall, så det verkar rätt att ge dem litet tid tillsammans.

Far reagerar långsamt, men han reagerar åtminstonde, tänker Anna regn, smärtsamt medveten om att Leonidas är hans favorit. Men smärtan avtar när han håller henne mot sitt bröst och vaggar henne sakta fram och tillbaka.

'Det kommer att bli bra', säger far. Anna Regn hör honom inte först, för hon försöker säga precis detsamma, fast det enda ljud hon gör är en kvävd snyftning, men han fortsätter och hans ord sjunker in. 'Nej, det är inte rätt att det här skulle hända, och inget kommer att bli som förut igen, men det kommer att bli okej. Vi kommer att bli okej.' Hans röst spricker bara litet, på slutet.

Det tar polismakten en halvtimma att ta sig över de långa snötäckta vägarna, och när de kommer står vi fortfarande i den stora duschen på övervåningen och värmer oss och gråter mycket och kramar varandra nästan oavbrutet.

'Jag önskar att jag hade kramat henne mer', säger Leonidas. 'Jag tror jag har kramat dig mer inatt än jag någonsin kramad henne.'

Och så är vi slitna, trötta, utarmade och lider av sömnbrist ovanpå sorgen när vi finner att vår natt knappt börjat. Detta är inget land för hjältar, får vi lära oss, med motvillig respekt, då vi alla tre tas i förvar av polisen. Vi blir hemkörda i den sena morgontimmen, kanske när de är säkra på att vi är för trötta för att ljuga, men far kommer inte hem med oss.

Kropparna är borta, och de största fläckarna, vilket är tur eftersom vi knappt lyfter blicken på vägen in genom huset. Leonidas dråsar i säng som en sten men Anna Regn, hellre än att flyta i sin egen, kommer snart till sin syster för första gången sedan vi var elva, helt skrämd och liten och ledsen.

'Detta är nog det värsta sätter att få huset för oss själva', säger Leonidas, och vi delar ett slitet, desperat skratt, och sedan en lång och bekymmerslös sömn.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Det händer saker.

Vi är elva. Leonidas, i feberns grepp, uppe före gryningen och pickande i sitt hörn av trädgården, försöker göra ett granitblock lika stort som henne till ett Påsköansikte när ett fönster öppnas ovan henne. Anna Regn tittar ned från andra våningen och vinkar, med kameran i hand och ett oläsligt uttryck i ansiktet.

'Väckte jag dig?' säger Leonidas.

'Nej', säger Anna Regn. 'Eller jo, men, bara titta.' Hon lutar sig längre ut, stirrande ned på marken genom kamerailinsen. Och så lutar hon sig ännu längre. Och så stiger hon ut genom fönstret. Och så tar hon ett steg till. Och ett till. Hon rynkar på pannan stannar, i luften, och tar ett stort skutt, seglande, vänder upp och ned, svävar, driver nedåt lojt på rygg, flyger. Flyger. 'Det är luften, vet du?' säger hon. 'Jag rör vid den, jag menar håller i den riktigt, åh, jag vet inte hur jag ska säga det. Men det är så lätt att göra.'

Hon kommer till vila på magen, guppande i knähöjd ansikte mot ansikte med Leonidas, som ligger på rygg bland maskrosorna och granitsmulorna. Vi flinar båda som galningar.

'Ge mig den där en stund', säger Leonidas och sträcker sig efter kameran. 'Så att vi kan få några bilder av dig. Den är på och allt, va?' jag pekar den bara på dig?'

Utan ett ord lämnar Anna Regn kameran, lika stor som hennes huvud, åt sin syster och stiger genast några decimeter när hon minskar vikten. Hon vet att någon en dag kommer att se på bandet med samma undran som om det var en inspelning av eldens upptäckt, hon vet om att hon gör historia. Och hon hittar den första halvan av vårt geni, vår begåvning för skådespeleri, och hon tvekar inte, och hon spikar den första tagningen.

Med armarna vitt utbredda och ögonen slutna faller Anna regn bakåt in i himlen, och vrider sig långsamt till vad som skulle vara en stående ställning, om verbet "stå" ännu betydde någonting. Men hennes huvud pekar bort från jorden och hennes fötter mot den när hon pausar, mycket effektfullt, innan hon börjar sin första dans.

'Jag är Leonidas D. Farber', säger Leonidas, fortfarande liggande på marken, till kameran, 'och du ser min tvillingsyster, den fantastiska flygande skjutande Anna Regn. Förutom att det är jag som står för skjutandet just nu. Det är för att vi vill att du ska se vad som händer. Se det noga, för det här är den första gången det hände. Någonsin.' Hon håller kameran stadigt som en sten, och hennes röst viker inte, fast bandet fångar upp ljudet när hon gråter med stora skakande snyftningar mellan vartannat ord.

Och Anna Regn gör allting hon ngonsin velat men inte vetat att hon ens kunde föreställa sig. Hon snurrar, först med fötterna på samma plats som en jordbunden varelse, sedan framåt i en ändlös kullerbytta, sedan sidledes i en hjulning, sedan i alla tre axlar samtidigt som ett gyroskop i mänsklig form, och hon rör sig, vänder i sitt snurr i en spiral målad i luften ovan trätopparna med en inituitiv grace som aldrig setts förut i någon levande varelse. Snabb som vinden störtar hon genom det öppna fönstet och återkommer med ett par sprejburkar och försöker måla himlen, och fast hennes kometsvans i rött och gult bara varar ett par sekunder innan den löses upp i luften får den Leonidas' hjärta att värka. Hon ska senare observera att se sin syster göra denna sak som ingen kunnat göra förut, och uppfylla en dröm lika gammal som mänskligheten, inte betydde mycket innan hon såg henne använda det till att göra konst.

En högst hemlig konst, bestämmer vi, och vi slipar vårt skådespeleri genom att gömma den till och med för våra föräldrar i mer än tre år. Anna Regn flyger nästan varje dag, bara för att flyga, och Leonidas ser på henne nästan varje gång, bara för att se, och det blir aldrig mindre fascinerande. Även när Leonidas lär sig bemästra jorden på ett vis som nästan motsvarar hennes systers konst med luften, och börjar forma sten med sina bara händer, bryr vi oss knappast. Våra liv kommer att handla nästan enbart om att flyga, och ändå lyckas vi hålla dem närmast oss från att märka någon skillnad.

Utom far, förstås. Far märker allting. Från när vi var små och inte ens mor kunde skilja oss åt (innan Leonidas' stenhuggaremuskler framträdde), visste han alltid vem som var vem, vid minsta blick. Vi lekte lekar med honom, sa att han tagit fel, bytte kläder, föreställde varandra för att försöka lura honom, men han visste alltid.

Vi kommer för sent, en gång, efter tre års föreställning utan att tappa masken. Far är inte arg, han tappar aldrig tålamodet, men han säger, 'Det är inte det att jag inte vill att du ska flyga så mycket du vill, det vill jag, men vi äter middag klockan sex, inte tjugo över.'

'Förlåt. Vänta lite?' säger Anna Regn.

'Förlåt. Va?' säger Leonidas.

'Visst ja, det skulle ju vara en hemlighet', säger far med ett elakt leende, och trycker sin gaffel mot läpparna i en hyssjande gest. 'Nej, vi kan lika gärna prata om detta nu när er mor inte är i stan.' (Mor befinner sig i det oroliga landet Io, på journalistiskt arbete.) 'Jag tror det kan bli svårt för henne att leva med, ja, om ni alls vill att hon ska veta.'

'Hur länge har du vetat', frågar Leonidas. Anna Regn yttrar en svordom som, fast tekniskt sett sann, tycks ovänlig för ett barn att säga till sin förälder.

'Sedan dagen då din syster plötsligt verkade längre än dig, försås', säger far. Han låtsas röka en pipa och njuter av att leka Sherlock Holmes. 'Att bryta alla dessa stenar har gett dig en fin stark rygg, mitt rara lilla troll, men jag tror inte du skulle bli kortare bara för att du fått bredare axlar. Så jag såg på dig, min söta lilla fågel, och märkte att dina fötter inte riktigt rörde vid marken. Jag tror inte de har gjort det sedan dess, heller.'

'Nej', säger Anna Regn. 'Inte riktigt.' Hon ler, och tårar rinner nedför hennes kinder.

Obrydd räcker Leonidas armen över bordet för att fatta Anna Regns hand. Hon vet vad de båda måste känna, fast hon inte kan ge det ett namn än. Det tycks som om en stor vikt, ett stenblock, ett berg börjar glida från hennes axlar.

Far, emellertid, tappar alla föreställningar samtidigt som sina bestick och stiger runt bordet för att omfamna sin till synes upprörda dotter. Anna Regn låter honom trycka hennes huvud mot sitt bröst så länge som han tycks behöva.

'Ingen fara med mig', säger hon när han släpper efter. 'Jag är bara glad. Jag är glad att du vet. Det, det är inte rätt att ingen ska få veta.'

'Nej', säger far, 'men ni gör rätt i att inte låta dem veta i alla fall. Jag är rädd att tänka på vad folks kulle kunna ta sig till, jag menar, de flesta kanske kan stå ut, men det behövs inte många galningar för att skada dig.'

'Det var ungefär vad vi tänkte', säger Leonidas. I hennes händer ändrar en keramikskål form till en katt, som för en gångs skull överraskar far.

'Anna Regn kan flyga', säger hon.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två, del två

I skolan, långt hemifrån, i stadens utkant, får vi ett andra hem, en andra familj, fast den tycks inte kunna hålla vårt intresse. Vi flyter liksom vid sidan av vår klass och dess dussin barn. Anna Regn tecknar, skissar, målar vad hon än blir tillsagd att läsa, med vattenfärgerna som hon tycks bära med sig överallt, om hon inte går runt med näsan i en bok, medan Leonidas oftast sitter för ig själv på gräsmattan och arbetar med jord och lera och sten. Anna Regn skrämmer Leonidas, en gång, när hon inte hör sin syster ropa; Leonidas ser henne som i en dröm försvinna in i sig själv.

Och Leonidas tar sin systers hand och genast ser hon upp och glömmer sin bok, hon ler och griper handen så mjukt. Leonidas förstår, fast hon knappast kunde säga, att hon måste vara någon särskild för Anna Regn.

Och även om hon tror att hon aldrig kan bli någon speciell tror hon att hon kan vara nog för Anna Regn.

Ibland, väldigt sent på natten när regnet faller tungt och vinden viner kring husknutarna, vaknar Anna Regn full av skräck. Hon kryper då, och smyger, till Leonidas' rum och ligger ned nära intill sin syster. Ingen av oss kan säga säkert om hon är vaken eller inte, och på morgonen vaknar vi i varandras armar. Vi säger inget och försöker glömma, inte i skam men i vetskap att vi förstår detta mer än vi kan säga i ord.

Rädslan Anna Regn har är ensamhet och inget annat. Var för sig är vi ingenting, bara tillsammans är vi ett. Vi är och ska bli så mycket mer än summan av våra delar, och vi väntar.

Vi väntar.

I julklapp får vi en hammare och mejsel och ett marmorblock och en videokamera. Anna Regn filmar allting medan Leonidas hugger sten och fast våra sysslor håller oss isär så ser vi välvilligt respektfullt nyfiket på varandras arbeten.

Viljan att skapa driver oss allt mera. Varannan gång har den ena av oss har kramp och inga historier eller former kommer, men till den lidande kommer då den andra och bryr sig, kramar, står bi. Vi upptäcker att vi kan ge varandra styrka, mod.

En dag i skolan, på våren, frågas klassen vad de vill bli när de blir stora. Mellan några som ännu vill bli brandman och polis, och de som anser sig vuxna att säga skräddare, kock eller filmstjärna, säger Leonidas, stående vid sin bänk, 'Jag måste vara en människa som inte vill någon illa.'

Tystnaden växer, osäker, tvekande. Stora saker rör sig osedda omkring oss, skrämmande, krossande, och all sans och ordning tas bort och målas istället med tjocka lager mening. Utan förvarning står Anna Regn vid sin systers sida och tillägger, 'Jag måste vara en som inte gör några onda ting.'

Det verkar som om någonting skulle hända.

>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Innehållsförteckning

Detta är en samlingspost för delarna av min novell Två, bara för prydlighetens skull.

1. Tvillingarnas barndom på landet.
2. Vissa begåvningar upptäcks och utvecklas.
3. En annan slags begåvning.
4. Döden runt knutarna går.
5. Om det moderna samhällets laster.
6. Vägen genom sorgen.
7. En del lyckades, en del led förgäves.
8. Byggnadsarbete pågår, obehöriga äga ej tillträde.
9. Genom eld och vatten.
10. En dröm tar slut.
11. Vägdamm.
12. Tvillingstjärnans uppgång och fall.
13. Leonidas visar sin kvalitet.
14. Och bandet spelade och spelade sin låt.
15. Bergakungen och stjärnseglaren.
16. Anna Regn visar sin konst.
17. Obesvarade universitet och osynliga känslor.
18. Resa till Jordens medelpunkt.
19. Hennes vingslag ljuder än en gång.
20. Hemma är där hjärtat bor.
21. Fortsättning följer.