Utmaning antagen

Idag har vi något mer intressant än en lista snodd från någon annan blagg: En lista snodd från någon annan blagg med ämnen att blagga om. Utmaningen består i att göra en post om dagen och täcka följande ämnen på en månad. Jag satsar på att göra det på en vecka medan jag tar det lugnt med mitt skrivande.

1. Introduktion av mig

2. Min första kärlek

3. Mina föräldrar

4. Dagens måltid

5. Min definition av kärlek

6. Min dag

7. Mina bästa vänner

8. Ett ögonblick

9. Sånt jag tror på

10. Dagens outfit

11. Om syskon

12. Vad jag har i min väska

13. Denna vecka

14. Dagens outfit

15. Mina drömmar

16. Min första kyss

17. Ett favoritminne

18. Min bästa födelsedag

19. Något jag ångrar

20. Denna månad

21. Ett annat minne

22. Sånt som gör mig upprörd

23. Sånt som får mig att må bra

24. Sånt som får mig att börja gråta

25. För första gången

26. Min största skräck

27. En favoritplats

28. Om saknad och längtan

29. Aspirationer och framtidsdrömmar

30. Ett sista ögonblick

Aldrig mer vampyrer

Är det femton månader? Sexton? Min bok har på den tiden växt med två kapitel (av sju) och sextiotvå sidor (av etthundranitton) och kommit litet mindre än en vecka framåt i handlingen (av fyratusen år). De fördömda vampyrerna ville aldrig ta slut. Otäcka, sadistiska, svårdödade, svekfulla, självgoda rovdjur. Som jag dessutom råkade göra så övermäktiga att hjältarna inte kunde undkomma dem oskadda. (Spoiler.)

Det var förstås aldrig vampyrerna som var det viktiga. Jag skulle ha gjort skurkarna till "ospecifika filmmonster" om jag trodde jag kunde komma undan med det. Det handlade om mötet med det okända, med kärleken, med döden och med ondskan, allt på samma gång och allt för första gången. Det har varit intensivt, ofta plågsamt att skriva om. Min arbetsmetod gör att jag upplever allt det jag berättar om, på samma villkor som de som upplever det i historien, helt levande. Ofta mer levande, mer känsloladdat än det som händer mig i verkligheten eftersom jag inte har några hämningar mot att känna i mina påhittade historier. Vilket kanske är en anledning till att det tar så länge att skriva dem.

Och nu måste jag hejda mig från att avslöja alla fiffiga saker som händer i och bakom och runtomkring historien som som inte berättarrösten märker eller förstår eller bryr sig om. Jag inbillar mig nämligen att jag lämnat tillräckliga ledtrådar i texten för att en noggrann läsare själv ska kunna lista ut hur saker hänger ihop, och jag vill inte förstöra det nöjet. Fastän det bara är en sidoeffekt av att ha en huvudperson som berättar sin egen historia på trovärdigt vis kan jag inte motstå chansen att skapa litet mysterium. Jag vill ju att varje ord jag säger och inte säger ska ge dig något, kära läsare.

Och nu ska jag göra om allting igen på engelska.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hör till den skolan av underhållare som tror att det enda publiken vill är att inte bli underskattad.

Vidare instruktioner

Människor är ologiska, oresonabla och självupptagna. Älska dem ändå.

Om du gör gott kommer människor att anklaga dig för själviska avsikter. Gör gott ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att få falska vänner och sanna fiender. Var framgångsrik ändå.

Det goda du gör idag kommer att glömmas bort imorgon. Gör gott ändå.

Ärlighet och rättframhet gör dig sårbar. Var ärlig och rättfram ändå.

De största män och kvinnor med de största idéer kan störtas av de minsta män och kvinnor med de mest trånga sinnen. Tänk stora tankar ändå.

Människor älskar utmanare men följer bara mästare. Stå för utmanare ändå.

Det du ägnar år åt att bygga upp kan förstöras på ett ögonblick. Bygg ändå.

Människor behöver verkligen hjälp men kan attackera dig om du hjälper dem. Hjälp ändå.

Ge världen allt du har och världen kommer att sparka in dina tänder. Ge världen allt ändå.

Citat av Dr. Kent M Smith. Jag önskar att jag kunde ha sagt det med samma självklarhet och slagkraftighet.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på människan.

Om näbbdjur

Det är något konstigt med näbbdjur.

Först får en veta att de ser ut som en korsning av bäver och anka, det är underligt men låt gå för att djur kan se underliga ut. Finns det bältor och fiskar med tre ögon så finns det nog vad som helst.

Sedan dyker det upp att de är däggdjur som lägger ägg. Är inte det tvärtemot vad däggdjur är? Nähä det betyder att de diar sina ungar. Så har en lärt sig något nytt. Det är ett av endast två äggläggande däggdjur i världen? Mycket konstifikt.

Och en tid efter det påstås det att näbbdjuret har ett sinnesorgan som uppfattar elektriska fält. Nu hittar de väl ändå på? Låt gå för att det finns djur med bikamerala luktsinnen och så känsliga sinnen för värme att de kan känna hettan av levande varelser på flera kilometers håll (ormar i bägge fallen), men varför har ett och samma djur så många osannolika och knappast meningsfulla sällsamheter för sig? Okej, piggsvinet har också det sinnet så det kanske hänger ihop med äggläggande däggdjur i allmänhet.

Och sedan får en läsa att näbbdjur som det enda däggdjuret i historien har en giftig gadd. Du kanske inte ens visste det, kära läsare. De har en sporre på vardera bakben, som kanske skulle passa på en tupp förutom att den innehåller ett nervgift som kan orsaka paralyserande smärta i flera månader om du blir stucken. En fantasyförfattare som kokade ihop en så osannolik best skulle förmodligen bli utskrattad eller heta Douglas Adams.

Och ovanpå allt annat visar det sig, bara häromdagen, att näbbdjuret har TIO könskromosomer. Såvitt jag kan utröna har alla levande väsen mellan noll och fyra av dessa, utom näbbjuret. (Och det är nästan bara växter som har så många som fyra.) Ingen vet vad de är till för. Ingen förstår ens hur de blir till hanar eller honor, fast vad jag kan tänka mig borde de kunna ha minst elva olika kön.

Det konstiga är att dessa enastående förmågor visar sig en i taget, med långa mellanrum. Djuret verkar som en bottenlös källa av underligheter som bara går djupare och djupare. Jag förutspår att inom tio år kommer vi att hitta antingen spår av näbbdjur på Mars eller näbbdjurslika varelser som lever i Jordens glödheta inre. Inom hundra år kommer det att visa sig att näddbjuren skapat människan.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag lär mig någonting nytt varje dag. (Oftast om näbbdjur.)

Snor en lista till

Snor till och med titeln från Linn. Jag kopierar för att jag älskar. Hej, du letar visst efter någon att gifta dig med Linn? Det gör jag med. Finns väl sämre skäl. . .

Vad har du på dig?
Inga byxor. Det är efter midnatt, vad begär du egentligen?
Hur mår du?
Fortfarande lite tandvärk, men jag kan äta som folk. Sörjer inte mamma så mycket som jag skulle vilja. Jag skriver, så jag tror att jag lever. (Min gamla klasskompis psykologaspiranten skulle bli glad att jag numera lever, istället för att bara överleva.)
Vad önskar du just nu?
Kärlek. Ungefär som vanligt alltså.
Vad har du ätit idag?
Något sydeuropeiskt marknadskok, ostbollar, ost, ostsmörgåsar. En energidricka efter fyra koffeinfria dagar, wohoo.
Vad ska du göra ikväll?
Inatt ska jag stanna uppe och jobba tills väckarklockan ringer.
Vad ska du göra imorrn?
Resa till Vindeln med Gränslöst Ledarskap.
Vem saknar du?
Alla. Någon. Henne. Den där "någon just för mig". Och Kusin M.
Senaste köp?
Jos och läskeblask för över hundra spänn.
Vad grät du senast åt?
Kusin Ms sorg.
Vem sov du senast med?
Också Kusin M. Det här börjar bli litet löjligt vad.
Vad läser du just nu?
Kvarteret Kniven, Virconium samt Full Dark, No Stars.
Senast sedda film?
Mallrats. Siktar på ännu ett Kevin Smaraton i veckan.
Vilken svordom använder du mest?

Jag svär inte. Det låter så jävligt.
Vem var den senaste som ringde dig?

Kusin M, naturligtvis.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Jag har varken dejtat någon av en annan religion, samma religion, ingen religion eller flera religioner eller någon annan heller för den delen.
Senast 3 inkomna sms?
"Emil var är du?"

"Nu då?"

"Är du i Umeå?"
Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
"Strax på väg dit. Vill du nånting eller nånting?"

(Min bror verkar ha svårt att komma till poängen.)
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Svårt att välja. Arkitekturhistoria ligger bra till för vi fick fara till Paris och London för att studera. Eller projektiv geometri för att det var den mest surrealistiska matematiken jag hört talas om. Drama var också kul, vi gjorde en pjäs som utspelade sig på en Irländsk bar.
Vilken är din favoritlukt?
Lukter är inte en stor del av mitt liv. Men jag gillar lukten av nyplogad jord.
Vad är du rädd för?
Tvång. Fruktan.
En person du tycker är snygg?
Chloe.
Blir du lätt svartsjuk?
Jag har svårt att tänka mig det, men jag kan ju inte säga säkert utan erfarenhet.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Döden i Sandman. Ja jag förstår nog att listskrivaren föreställde sig att "serie" betydde enbart teveserie, men tji fick hen.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
En moster som råkade vara online samtidigt som jag någon dag efter att mamma dog. Ingen skrattfest då.
Vilket språk hade du velat lära dig?

Kroppsspråk.

Vad för sorts killar faller du för?
Hum, jaa, det var en knepig fråga, i allmänhet måste jag nog påstå att killar som är biologiska tjejer och inte har några problem med att vara det är min favorittyp av killar. Fast Stephen Fry vore nog bra att gosa med. Eller ska man ändra på frågan så att den stämmer med ens läggningar? Isåfall faller jag väl för tjejer som inte är som alla andra; som vägrar att sorteras, som lever sina egna liv för sin egen skull. Och som ser ut som Milla Jovovich.
Vart vill du åka just nu?
Till Vännäs. Kanske följer universum min vilja, eller så följer min vilja universum.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Ge mig tid, kärlek och omtanke.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hoppas jag är pojkvänsmaterial åt någon därute.

Barndomens arkitektur

Bara en sak som stör mig ibland, när folk pratar om hur deras barndom förstörts av den senaste remaken av He-Man eller Transformers eller Yu-Gi-Oh eller Ninja Turtles; pratar som om deras barndom var dessa papperstunna ursäkter till historier skrivna för att sälja diverse plastdockor eller samlarkort; som om de enda beståndsdelarna i deras liv var designade av marknadsundersökningar.

Om det är sant gör det mig ledsen och upprörd och får mig att tänka att vissa föräldrar kanske behöver läsa på om de mänskliga rättigheterna; särskilt delarna om tortyr genom sinnesblockering. Har du spenderat din barndom bokstavligen fastklistrad framför teven? Hör ingenting i dina minnen till dig själv?

Min barndom var att springa över gator, fält och skogar och leka tagen, krig, sagor, superhjältar, bondgård, kurragömma och flugornas herre. Den var att gömma sig för stora barn och bygga kojor av ormbunkar och sälja teckningar till grannarna. Den var att bryta av istappar från garagetak och hoppa på sängar och sno lego av min dagmamma och bli skärrad och ärrad av skräckfilmer. Den var mammas kvällssagor, och mina egna sagor som bredde ut sig i mitt huvud när mamma blev sjuk och inte kunde prata, och att lära mig läsa med mosters pojkväns serietidningar. Den var barn som tryckte glasspinnar i varandra bredvid mig i sandlådan medan jag grävde för att finna jordens medelpunkt; det var att gräva hål i mitt sovrumsgolv; det var sprakande levande mardrömmar om att mitt hus försvann när jag vände ryggen till. Den var en superhjältekostym med mantel, en veckopeng som räckte till knallpulver, en sliten gosepanda, kärlek för flickan som byggde ett snöslott i skolentrén, ett rykte som sa att jag blev osynlig när ingen såg mig och en mobbare som tvingade sig på mig i sina föräldrars säng. Den var morföräldrar som var de snällaste människorna som fanns och bodde jättelångt bort och kusiner som jag ville döda och på samma gång leva tillsammans med för alltid i våra hemliga klubbhus.

Och det var innan jag fyllde tio och intressanta saker började hända.

Jag påstår inte att något av det jag beskriver är väsentliga delar av en hälsosam barndom. Men det var åtminstonde någonting levande, något eget och besjälat; något av värde. Om jag kunde ändra på någonting, om jag kunde säga en sak till mig själv som barn, skulle säga åt lille Emil att våga ännu mer; att han är så mycket starkare än han tror och att han inte behöver vara rädd för allting, nej, inte för någonting. Att han lever på livets egna villkor och ingen annans, och att det är det som är att leva och ingenting annat, och att det är det bästa med att leva.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag inser nu att jag är betydligt mer välbalanserad än jag borde vara.

Om klassresor (7-10)

Senast kom jag igenom tre årskurser. Nu börjar vi med sjuan, där vi gjorde vår minst spännande resa. Klassen cyklade ett par timmar till en campingplats inte så långt ifrån Djäkneböle där jag bodde, och så tältade vi i jag tror det var två nätter. Den mesta tiden läste jag serietidningar med de andra serieentusiasterna i deras tält, fast jag hann vara med och grilla pinnbröd och titta på när de som ville åkte kanot på sjön.

Jag har en känsla av att det kunde varit en otrolig resa om jag varit med litet mer. Kanske sprungit omkring i nattens dimmor på äventyr som vi som varit med om dem aldrig skulle ha glömt och som skulle ha gjort oss till vänner för livet eller något i den stilen.

Men det mest surrealistiska som hände var att min familj hälsade på den andra dagen. Och så när vi skulle resa och jag hade packat ihop mitt tält sådär snabbt som en gör när en tältar ensam och inte behöver organisera och inspirera och/eller hota folk till att hjälpa till, och heller inte kan dra ut på de lätta elementen och hoppas på att någon annan gör det knepiga åt en. Då kom en vi ska nog inte gå så långt som att kalla honom vän, men en av mina serieläsarentusiastbekanta, som ville att jag skulle hjälpa honom och de tre andra som delade tält med honom att packa ihop det. I efterhand anar jag att han ville hjälpa mig att göra något mer än att sitta för mig själv och titta in i skogen och vänta på tillstånd från fröken att cykla hem, men jag blev bara stött av att höra att fyra stora grabbar inte bara medgav att de lyckades sämre med att packa ihop ett tält än jag gjorde ensam, men trodde att jag skulle göra det åt dem om de bara spände musklerna tilräckligt hotfullt.

Så jag påpekade inte särskilt kvickt att ingen av dem minsann hjälp mig med mitt tält, och fick då veta att den som vill ha hjälp måste ofta hjälpa andra först vilket jag fann alltför stort hyckleri för att kunna uttrycka och därmed sjönk inom mig själv i frustrerad tystnad. Om jag haft de ord då som jag har nu kanske jag hade sagt att det kanske du skulle ha tänkt på när dina polare låste in mig i garderober och jagade mig och satt på mig och drog ned mina byxor och stal min mössa och alla andra övergrepp de utsatt mig för de senaste fyra åren och du gjorde - i bästa fall - ingenting.

Och sedan cyklade jag hem ensam på en väg jag aldrig sett förut men som jag fått veta skulle leda hem till byn. Det var bara jag och den oändliga skogen och lite lätt regn och jag tänkte på Stephen Kings novell "Mrs. Todds Genväg", som handlar om de mest fantastiska upptäcksfärder en kan tänka sig företas av en medelålders hemmafru som pendlar mellan två små städer i Amerikas utmarker. En fascinerande historia, faktiskt, där Fru Todd hittar alla slags förtrollade djur, växter, vägar, hål, veck och till slut antingen ungdomens källa eller en inkarnation av mångudinnan.

Så jag höll utkik efter den stora sjungande grodan i skogen vid sidan av vägen och skrämde upp mig själv när min fot gled av pedalen och jag nästan föll av cykeln. Men jag kom hem i alla fall.

Åttan var vårt sista år med Fröken Ellinor, och hennes sista år på skolan såvitt jag vet. Vi skojade ofta om att hon försökte döda oss, som på fysiken när hon fick oss att hålla hand och den i slutet av kedjan att röra vid en teslaspole för att se om allas hår stod upp. Och när vi reste till något bergsmassiv i Norge på en vecka för att klättra i berg och grottor.

Det var en livlig resa, med ett stort hus på en bergstopp som vi delade med en dansk sjunde- eller åttondeklass på tjugofem personer. Vi var fjorton vill jag minnas, med en flicka som var hemma med påstådd SARS och saknad av ingen.

Dagarna glider ihop med varandra i mina minnen. Ett historiskt minnesmärke här, en utflykt med katastrofalt termoste där, en grotta där jag upptäckte att det tycktes göra särskilt ont att slå huvudet i urberget, en bergstopp som visade sig ligga under en alldeles närbelägen bergstopp och en grupp våghalsar som gav sig av på jakt efter den högsta toppen och så stod vi till slut på varsitt spetsigt berg och såg varandra men kunde inte tala tills jag kom på att signalera med eurytmialfabetet. Det var Peder den store skämtaren som tycktes glömma antingen en sko, en stövel, en keps, en matlåda eller sitt huvud på varenda plats vi besökte. Det var en norrman som var så hurtig att det var skrämmande, som varje morgon när vi vaknade visste att berätta om vädret var sådant att vi kunde besöka Galdhøpiggen (det var det aldrig), vilket vi utgick från berodde på att han steg upp klockan fyra och joggade dit för att se efter. Det var jag som gömde mig för att skrämma förbipasserande flickor som var övertygade om att huset spökade. En natt höll jag mig vaken till sex på morgonen bara för att väcka flickorna, som sov allihop i ett stort rum på andra våningen rakt ovanför mitt rum. Jag klättrade ut genom fönstret och sträckte upp ett kvastskaft för att knacka på. Fantastiskt trick tyckte jag, fast det visade sig att ingen behagade vakna av mina försiktiga knackningar.

Det var en levande Norgehistoria i form av en brandslang i korridoren på övervåningen, säkert inte längre än fem meter, upphängd på en rulle på vägen med en skylt som sa "Vänligen häng tillbaka slangen igen efter användandet."

Och det var serieläsarklubbens återkomst. Vi var fyra gossar i mitt rum, och lukten överträffade enligt alla besökare alla fördomar. På något vis blev det största äcklet vår stolthet; vi tävlade i att åstadkomma ljud med våra kroppar och att hitta på burleska historier. Kanske inspirerade av ett eller annat seriealbum av Joakim Lindengren som innehöll en serie med sådan sjuk humor att jag tvekar att återberätta den. Fast jag kan ju säga att den här historien innehöll en blandning av kroppsvätskor som placerats i fel hål och en vits som byggde på en i sammanhanget surrealistisk avsmak mot att dela sugrör. Det här berättar jag för att vi blev tvugna att försvara denna humor då klassen och våra medhavda lärare fick höra talas om serien och tyckte att vi som tyckte den var rolig var sinnessjuka.

I och för sig behövs en viss korskoppling i hjärnan för att uppskatta den svartaste humorn på sina egna villkor, fri från sammanhang, och det är nog inte det mest hälsosamma att hänge sig åt den till uteslutande av allt annat.

Hursomhelst kom till slut nian och en resa genom inlandet för att studera geologi. Vi besökte Bolidens guldgruva och misslyckades med att lyfta en guldtacka med en hand; vaskade guld och hittade i genomsnitt 0.1 gram per person; såg på rosenkvarts och kattguld och några dussin andra stenar. Vi körde omkring i två minibussar som blev ganska livade, särskilt pojkarnas bil när vi fick för oss att låtsas att stenhammarna vi hade med oss överallt var automatvapen och lutade oss ut genom fönstren för att skjuta på förbipasserande bilar så högt vi kunde.

En märklig lek uppstod när två av tjejerna fick för sig att duscha och ett par killar då började springa i cirklar kring den lilla byggnaden med duschrummen. Det var nästan som ett skämt, som om vi försökte leva upp till våra stereotyper med största ironi, och när en av grabbarna överraskade en av tjejerna med bara en handduk på sig och tog ett foto och hon blev förbannad och skällde ut honom skrattade de båda samtidigt.

Jag själv råkade få syn på ett högt fönster på baksidan av byggnaden och en närliggande lastpall som jag enkelt flyttade för att klättra upp och se in i omklädningsrummet, intill duschrummet, så där stod jag ett ögonblick och gnuggade händerna av förväntning tills någon tog en bild av mig, bakifrån. Jag vände mig om och fick syn på hela klassen samt lärarna som stod och stirrade fördömande på mig. Tydligen hade jag brutit mot någon för mig okänd regel och var nu en niding; paria; oförlåten. Det verkade som om den allmänna åsikten var att när jag var med i leken var det jag gjorde inte lika roligt som om någon annan hade gjort det. Kanske tänkte man sig att jag med min allmänt kända underliga humor inte förstod skämtet utan spionerade på högsta allvar.

Men det glömdes kanske med tiden och jag kände mig rentav välkommen när vi senare om natten drev omkring på vägarna och berättade spökhistorier och badade i en svinkall sjö. Nå, fyra eller fem av de modigaste badade medan resten av klassen såg på. Jag hade gärna velat hoppa i, men jag var starkt medveten om allas förväntningar på min mesighet, eller ett offer för Jantelagen som man skulle kunna säga, eller bara feg.

Vi reste också med jag tror det var Sveriges högsta linbana, som var som att flyga. Och i linbanetornet intill stugan där vi bodde klättrade man upp en natt och kastade ned en vattenmelon, fast det fick jag klarhet i först långt senare. Det var en stor och skamfylld hemlighet som flickorna rodnande tisslade om varje gång någon undrade vad som hänt med vattenmelonen, vilket verkade vara minst tio gånger om dagen.

Så var inträdet till högstadiet, som sedan bara fortsatte med tian, då vi tycktes resa bort stup i kvarten. Första veckan, när vi knappast lärt oss hälften av alla nya namn, åkte vi till Vindeln för att bo i tält i skogen tre eller fyra dagar och studera biologi. Tolvorna var också med, och de fick till vårt förtret bo i ett hus granne med oss som tvingades in i ett militärtält som vi tvingades resa själva.

Biträdande rektor var också med, en karg och auktoritär man som när vi varit där omkring tjugo minuter började berätta med bestämmande röst om allt som måste göras. Vatten ska bäras, veden ska klyvas, maten ska sättas i kylen och spisen tändas och tältet resas, sa han. Jamen vad väntar du på då, sa jag till honom och tyckte jag var otroligt rolig. Det irriterar mig fortfarande att ingen tycktes lyssna eller bry sig om mitt fantastiskt inspirerade skämt.

Liksom det fortfarande stör mig att jag skojade om en klasskompis, Simon, som var jägmästare och möjligen bondeson; en dådkraftig, kreativ, lojal, klok och rolig människa som jag möjligen respekterade mer än någon annan i min åldersgrupp. När han inte var med sa jag någonting om att han förmodligen skulle bränna ned skogen som hans flickvän senare berättade att han hörde. Och jag kunde naturligtvis inte förklara hur litet illvilja jag hade mot honom utan gick genom resten av skolan skuldtyngd.

I tältet om natten hände också mycket roligt. Jag tror närmare hälften av klassen pratade i sömnen vid ett eller annat tillfälle, som de fick höra allt om när de vaknat. Själv hade jag tydligen satt mig upp i sovsäcken och sagt med betryggande stämma "Tryck på den röda så blir allt bra". En stackare hade uppenbara tecken på nervsammanbrott natten inför ett litet prov vi skulle ha som vi fått veta var fullkomligt oviktigt utan bara en lektion som Fröken hoppades slippa förbereda alltför mycket.

Annars var det mycket prövande samtal kring lägerelden om kvällen och spring i granskogen om natten i en värld så fullkomligt utan referensramar att jag ryser vid minnet; som om allting löstes upp i dimma och jag föll flög fri utan riktning eller mening.

Och så fanns det ett hamburgerhak som serverade ett gigantiskt skrovmål med hela brickan täckt av ett berg pommes som jag inte hade råd med eller hade kunnat äta upp på tre dagar.

Fortsättning följer nästa vecka i Klassresan 3: Fem Resor Värre.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar att prata om mina minnen fastän det är svårt.