tisdag 21 maj 2013

Två: Här kan det märkas vad jag anser om historier som handlar om bröllop


Bussen åker med två eller tre färjor mellan sträckor på land, och samlar på sig en handfull fler passagerare, och vi lutar oss bakåt och låter resan skölja över oss, sovande för det mesta. I en stor stad vars namn ingen av oss kommer att minnas sitter vi i ett hotell ett antal dagar och väntar på att abagail ska få ett pass, en process som inkluderar en stor mängd mutor.

Och så flyger vi österut, mot västern, och ingenting ska någonsin förbli detsamma. Vi söker dag och natt och hittar en strandtomt stor nog att inga grannar kan se när Leonidas släpar upp ett hus ur marken sten för sten, sätter ihop dem med något som liknar betong, räcker taket med bördig jord, lägger affärsinhandlad koppartråd för hand eftersom metall inte lyssnar på henne, än; smälter fönsterglas av sand från havsbottnen; bygger en massiv elektisk varmvattentank i en underjordisk grotta som aldrig ska få slut på hett duschvatten för snart; tar glädje i varje kurva, varje linje, varje krok och vrå och garderob och hemligt gömställe hon gör, varje krök i avloppets stenpipor, varje steg i stentrappan med utdragbara lådor i, varje skruvad linje i middagsborder i vit och rosa marmor.

Detta pågår i varje ledigt ögonblick i månader, innan Leonidas får slut på saker att göra. Men därimellan går vi på prospelningar, svåra prov för bra roller, för vi har nu en dyr agent. Medan vi får ordning på vårt hantverk, motvilligt erkännande att vi blivit slappa utan övning, sparkar vi oss i ändan för att vi inte tänkt på att anlita en agent förut.

Men huset finns där och muntrar upp Leonidas, och Abagail finns där och muntrar upp Anna Regn, och far muntrar upp oss båda. Det är svårt, men inte dystert.

Så är vi plötsligt i en film vid namn Dubbel Styrka 2. Den berömda skådespelaren Arnold Schwarzenegger spelar sin egen tvilling och vi spelar hans kärestor, också tvillingar. Muskelmannen och hans dubbelgångare kämpar med råstyrka, men vi ägnar veckor åt att träna tillräckligt mycket tai chi och taekwando för att föreställa mästare som tränat hela våra liv; och så slår vi oss genom en korrumperad gatuslagsmålsturnering och in i varandras hjärtan. En fånig historia, men stödd på spända, trimmande, glänsande, spelande kroppar som utför vackra konster, några dumma skämt och en hel del explosioner blir den någonting minnesvärt. I snabb följd spelar vi en serie olika actionhjältar i en piratfilm, en biljaktsfilm, en parodifilm, en rymdskeppsfulm och en hemlig agentfilm, spelar huvudrollerna i vår egen kampsportsfilm och spelar till och med ett bergstroll och en vittra i en slags fantasyfilm. I vissa filmälskarekretsar börjar "De Vorsonska Supertvillingarna" bli ett begrepp.

Samtidigt, hemma i huset vi kallar Regnstenen, samlar Abagail på något sätt ihop ett band och sjunger och spelar elgitarr. De harAlice på bas, Adam på en till bas, Anja på cello och Ida på synthesizer. De sover ofta över och övar flera dagar i sträck. Vi har gott om plats. När vi är hemma kan vi slappna av till musiken som får huset att humma i en oändlig kaskad av harmonier. Utom när de spelar låtarna som låter som en faxsignal.

Vi får en tung dramatisk film praktiskt taget för oss själva, där vi spelar två systrar som mest går runt och pratar med varandra om sina förhållanden. Den kallas Den Tredje Kvinnan, fast ingen vet riktigt säkert vem som är den tredje kvinnan. Det kunde vara den vida omtalade Kiera Knightly, som spelar Anna Regns flickvän, eller kanske den ena eller andra av oss. Det är massor av ultrarapidhår som flyger i vinden, intensiva tårögda konversationer och närbilder på ansiktsuttryck lika subtila som änglatårar fallande över violinsträngar. Filmen kallas smärtsam och ärlig och vi tycker båda att vi svävar i luften genom hela inspelningen för det är så roligt. Leonidas ligger med nördikonen Zach Braff, men känner ingenting.

Vi vinner några priser och det som biografikerna tvivelsutan ska kalla vår "chans att spela med de stora killarna", fast vi kallar det en film vi gillar för dess brott mot filmimperiets traditoner, ett fantasyepos med originalhistoria och enorm budget och de största rollerna spelade av en vit man och två ickevita kvinnor. Historien skulle ha blivit fascinerande, men detaljerna spelar ingen roll, för filmen ska aldrig bli gjord.


>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Krokig och dan


Och nästa dag tar vi en buss. Vi hade planerat att få en skjuts i stadens enda bil – något som ser ut litet som en traktor och låter litet som en gräsklippare – men den bestämmer sig för att ta ledigt, och vi börjar gå. Den vindlande jordvägen verkar längre än den gjorde när vi gick åt andra hållet, för så länge sedan, men våra fötter är hårdare, våra ryggar starkare, och vi har stora vattenflaskor med oss.

Och efter en tid tar vägen slut vid en betydligt bredare väg, och en busskylt malplacerad i sin vanlighet, en metallrektangel med en bild av en buss på toppen av en sned metallstolpe upphållen av ett metallhjul fastsvetsat vid dess rot. Det finns dock inga tidtabeller utsatta.

Ur den tjocka gröna växtligheten vid sidan av vägen stiger Abagail, som materialiserad ur tomma luften, rakt framför Anna Regn. De stirrar på varandra i grav frusen tystnad i en sekund innan de kastar sig i varandras armar och snurrar runt och skrattar och faller i det gula dammet.

'Du börjar lära dig älska jorden', anmärker Leonidas medan hon och far hjälper de stackars extatiska älskarna upp på fötter.

'Och du måste älska vatten', säger Abagail. 'Ni har tillräckligt med er för tre dagar. Kära dumma turister.' Hon tar en flaska an Leonidas, som håller fram den åt henne, och häller en stor del över sitt ansikte och bröst och dricker och vaskar sig samtidigt. 'Tackar, syster. Kan jag kalla dig syster?'

'Ja visst', säger Leonidas. 'Vi är alla systrar vad?'

'Utom han', säger Anna Regn och pekar med tummen åt far, som står några steg bort och tittar på himlen och smuttar vatten. 'Han är Storebror.'

'Jag hör dig', säger far.

'Precis', säger Anna Regn.

'Du kan väl också vara vår syster om du verkligen vill', säger Leonidas, vilket får Abagail att skratta så att hon nästan faller igen.

'Er systerbrorpappa har all den torkade frukten', säger far. 'Men fortsätt skratta åt honom, vad är det värsta som kan hända?'

'Bry dig inte om mig', säger Abagail, 'det är bara den allra bästa dagen i mitt liv. Och så har jag varit uppe hela natten.'

'För det ska du få ett fikon', säger far, och innan vi vet vad som händer äter vi lunch.

Omkring tre timmar senare syns en figur långt bort på vögen, flimrande i hettan, och vi vinkar hjärtligt medan diverse rysningar far över våra ryggar. Men pojken har förstås ingen aning om vem vi är, och under hans samtal med far kommer det fram att han tror att far antingen är en slavhandlare eller en väldigt ambitiös kund till sexarbetare. Far döljer inte sin obekvämhet så väl, och timman innan bussen kommer känns mer som fyra.

Vi fyra utgör mer än hälften av passagerarna, och vi får platserna längst bak helt för oss själva. Listigt nog sätter vi Leonidas och Abagail bredvid varandra, och intom tio minuter sover de lutade på varandra.

'det är nog dumt', säger far, då han ser på sin sovande dotter med sin vakna. 'Men jag tänkte att när vi gjorde allt det där, gå runt och böja oss, låtsas få allt att hända tillsammans, det tänkte jag på något sätt gjorde att jag delade hennes börda, deltog i hur många miljoner ton jord hon nu bar på, hur det nu är hon gör den där grejen när hon får jorden att röra sig.'

'Jag vet vad du menar', säger Anna Regn. 'Du kan inte hjälpa, ja, du kan egentligen inte hjälpa någon av oss med våra grejor, och vi kan inte hjälpa varandra heller, inte direkt. Det är lätt att känna sig värdelös jämfört med våra superhjältegrejor. Men du måste tänka på två saker.'

'Lär mig, mästare', säger far, och lägger en arm om hennes rygg.

'För det fösta, alla tunga lyft, det som ser ut som styrkeprov som vi gör som gör mycket mer än en människa borde kunna åstadkomma, det är inte tungt på det sätt som mänskliga varelser förstår konceptet manuellt arbete. Jag talar med luften, som hon talar med jorden, säger åt den vad den ska göra, det är inte fysiskt krävande, det är som att trycka på knappar på en dator. Det gör oss trötta bara för att vi inte fullt ut, inte i ryggmärgen förstår hur det fungerar, så vi jobbar fast det inte behövs, som folk som sitter på stolskanten och knyter nävarna när de ser på sport.'

'Det är logiskt. Jag visste inte om det, men det förklarar väl en del. Och?'

'Och för det andra, att vara där med henne, varje steg av varje dag, det är den bästa hjälpen du nånsin kan ge henne. Det fungerar så, du kan dela bördan, litet. Det är bara grundläggande psykologi, inget oerhört radikalt.'

'Använde du just ordet "radikalt" för att beskriva era mirakulösa övermänskliga gåvor?'

'Jaja, jag är ganska slut jag med.'

'Säkert nån sexgrej. Jag har hört talas om vad dagens ungdom hittar på.'

'Nej, påminn mig inte. Det har gått vad, minde än trettisex timmar? Och jag saknar det så mycket att jag har ont. Säg att det blir lättare att leva utan sex när man är mer van vid det.'

'Visst. Alla säger så, i alla fall.'

'Du är världens sämsta systerbrorpappa. Eller möjligen den bästa.'

måndag 20 maj 2013

Två: en dröm börjar


Hennes fullständiga namn är Abagail Wong, får vi veta under de följande dagarna. Hon tror att hennes farfar kan ha hittat på det. Vi ser henne ibland på dagen, förklädd som en i mängden. Hon har inga hemliga blinkningar eller rosa hjärtan svävande kring huvudet. Vi vill spela med henne på film. Vi kan knappt vänta. Men bara hälften av oss möter henne, bara två eller tre timmar om dagen, och Anna Regn upplever tortyr. Varje hemligt stulet ögonblick med Abagail i nattens djungel smärtar mer än att vara åtskild från henne i dagsljuset; att vara så nära döden och ovanpå faran dessutom veta att det inte kommer att vara länge. När de kommer ut, säger de, ska de aldrig släppa taget om varandras händer offentligt; de ska sova under stjärnorna med besked även om stjärnorna inte är så vackra som här, de ska vakna tillsammans mitt på gatan och inte behöva bry sig även om hela världen vet, de ska springa genom staden nakna och följa med polisen frivilligt och inte oroa sig för att bli hängda.

Om den dagen någonsin kommer.

Men varje natt går Anna Regn suckande ensam tillbaka genom skogen, utan att ge någon en chans att se dem tillsammans; tidigt, utan en chans att hon ska somna och saknas på morgonen; och ren, utan minsta spår av Abagails lukt på sig, och slinker i sin systers armar och gråter bittert, tyst, hjälplöst.

Och var Abagail tar vägen vet vi inte.

Och dagarna glider samman, men Leonidas' Nya Stad fortsätter växa tills en dag ingen finns kvar utan ett gult stentak över huvudet. Stadsfolket vill börja en fest av särskild vikt samma stund som den sista familjen flyttat sin handful saker, men ingen bråkar när vi säger att vi ska fortsätta bygga resten av dagen, bara utifall att.

Och strax innan dagsljuset försvinner tar Anna Regn ännu en bild av staden, helt oienkännelig från den första.

Och i mörkret går vi till den hemliga källan igen, för sista gången. Det verkar konstigt utan Abagail där, men hon har redan gått långt bort, enligt planen. Vi har ingen praktisk anledning att gå hit. Vi borde vila från våra mödor, och för vår resa imorgon, men i stället plaskar vi runt i vår privata pöl. Vattnet är mycket godd, mycket kallt och mycket djupt och de främmande stjärnorna brinner evinnerligen i ovan och en ensam fågel sjunger och ingenting är annorlunda än någon tidigare gång Anna Regn varit här och det tråkar ändå inte ut henne mer än det gör Leonidas.

'Jag önskar att du kunde spara allt det här i en bild', säger Leonidas, på rygg i gräset, ren, uttröttad. 'Inte bara en bild, menar jag.'

'Jag tänkte just detsamma', säger Anna Regn, med hjässan tryckt mot sin systers. 'Jag vill liksom kunna se tillbaka på det här om tio eller tjugo år och undra om vi fortfarande är här på sätt och vis, om vi aldrig lämnade det här ögonblicket.'

'Det låter inövat.'

'Jaja, jag sa samma sak till Abby igår. Men det är sant.'

'Jag är så satans trött.'

'Inte så sugen på att göra om det här, va?'

'Jag gjorde lite matte. Bara en överslagsräkning, men du vet, det skulle inte fungera på lång sikt. Om jag gjorde det här varenda dag tills jag föll omkull död, av ålderdom vill säga, ingen stressrelaterad skada eller bränd på bål när folk får reda på att det är häxeri, då skulle jag möjligen – möjligen – hinna med att göra fula, identiska hus åt varenda utfattig jävel i världen som inte har något eget. Och sen faller de ihop inom hundra år. Det är inte, du vet, hållbart. Det jag gör kan inte, och kommer inte att förändra världen.'

'Nåja, de här utfattiga jävlarnas liv kommer aldrig att bli desamma. Det är ju något.'

'Ja, men är det nog? Är jag en dålig människa som inte vill göra mer?'

'Jag är ganska säker på att matematiskt sett skulle du kunna äta ett barn levande på teve varje dag de närmsta femtio åren och fortfarande vara en god människa för det du gjort här, i hemlighet. Ja, Leon, det är tillräckligt.'

'Mmm. Jag tror jag är litet ute i det blå. Tack för att du jordar mig.'

'Det är det jag gör.'

'Och det här är motsatsen mot det jag gör. De här dumma, enstyckes, fabricerade, jag tvekar för att kalla dem hus, det är ingen konst i dem, ingen fantasi. Jag vill göra mer än så, och nu menar jag konstnärligt talat. Jag vill ägna nästa årtionde åt att göra ett hus bara åt dig och Abby.'

'Underskatta inte dig själv, jag tror nog att du kan göra ett stort nog så att du också får plats vad säger du tror du att vi ska flytta isär?'

'Jag vet inte, det låter konstigt nu när du säger det.'

'Skräms inte.' Anna Regn vältrar upp i luften med en ryckning, landar på Leonidas och trycker ansiktet mot sin systers bröst.

'Förlåt', säger Leonidas, och stryker Anna regn över nacken, nästan som om hon kunde sväva bort annars. 'Så klart behöver vi ett stort hus. Jag kan inte tänka på såna här saker när jag är så här trött.'

'Du vet, jag skulle kunna förändra världen bara genom att ta en genväg när jag går till affären', säger Anna Regn. 'Lätt. Jag har bara hållit igen alla dessa år för att jag inte vill att du ska känna att du fick den sämsta delen av vår superkraftskombination.'

'Så klart du har', säger Leonidas. 'Det och brännandet och skjutandet och undersökandet av bitarna av våra bukspottskörtlar av galna vetenskapsmän.'

Stapplande tillbaka till vår lya för sista gången, Leonidas lutande på Anna Regn, smekta av ett milt regn, känner vi oss inte längre fångna i en dröm, och vi sover lätt.

Två: Tillökning


Flöjter spelar. En långsam sång, litet sorgsen. Alla gungar fram och tillbaka där de sitter, kring eldarna. Vi gungar med dem.

Uttrötad som vanligt går Leonidas snart till vårt tält, i fars sällskap. Anna Regn går med dem, fast hon erkänner att hon känner sig lätt som en fjäder.

'Jag kanske acklimatiserar mig', säger hon. 'Jag tror jag ska gå en sväng.'

'Du försöker ligga lågt hoppas jag', säger far.

'Det enda sätt jag vet', säger Anna Regn, som om hon bara kallpratade.

'Jag kan visa dig runt om du vill', säger någon som ingen av oss hade en aning fanns där, följande efter oss som en skugga. Denna mängd folk, med fler namn och ansikten än vi brytt oss om att försöka lära oss, blir så lätt till bakgrundsljud.

Men Abagail är ett av deras namn vi kommer att minnas, tänker vi, när hon presenterar sig och tar Anna Regn i handen och leder henne in i mörkret med ett vänligt leende.

'Var är vi på väg?' frågar Anna Regn. Hon tror att de måste röra sig i en rät linje mot djungelns rant, genom frånga leriga sneda gränder utan människor i sikte.

'Jag will visa dig en sak, och jag vill att du ska berätta en sak för mig', säger Abagaul. Hon verkar rädd.

'Visst, jag berättar vad du vill, om jag kan', säger Anna Regn samtidigt som hon träder in i skogen, nära bakom tjejen, knappt synlig i mörkret. De stiger försiktiggt över fallna träd och mossiga stenar och hon tror att Leonidas skulle gilla det här stället mer. 'Vad är det du vill veta?'

'Vänta', säger Abagail. 'Vi är nästan framme.'

Trädkronorna öppnar sig och tjejerna sköljs av tunt, blekt månljus. I springan av öppen himmel kan anna Regn se mer stjärnor än hon någonsin sett förut. Hon snubblar och faller på knä med snurrande huvud. Abagail står där för att stötta henne, med en hand på hennes axel, och rikta hennes blick framåt, mot vattnet. En liten ström, nästan ljudlös i sitt fall från en liten klippa ned i en rund liten tjärn som glittrar i tystnad.

'Fint, va?' säger Abagail.

'Det är det vackraste jag sett', säger Anna Regn, och tar några bilder med sin nästan bortglömda kamera. 'Säg mig att det inte är någon helig offerplats och du måste nu skära av mitt huvud och krympa det.'

'Du tror att vi är hemskt primitiva, hör jag.'

'Förlåt. Jag försöker inte förutsätta så mycket, men det märks väl att jag uppfostrats av teve, antar jag.'

'Du är okej. Faktiskt så vet ingen såvitt jag vet att den här platsen finns. Vi vill så gärna vara civiliserade, vi tar inte ett steg in i djungeln.'

'Ändå är vi här nu.'

'Tja, jag har velat komma ifrån den här obildade skithålan sen jag var sex. Tänkte be er att ta mig med er faktiskt. När ni åker härifrån.'

'Oj, ja, vi kan säkert prata om det.' Anna regn sitter ned, plaskar med fötterna i tjärnen och gestikulerar som om hon ville sammanfatta allt hon ser. 'Fast du ska veta, du kommer aldrig att hitta något som liknar det här någon annan stans.'

'Inget gott som inte har nåt ont med sig', säger Abagail. 'Det är folket jag inte kan med. Mitt folk. Vilket för mig tillbaka till min, hm, fråga.'

'Å, det var inte frågan om vi kunde ta dig härifrån?'

'Nej. Jag vill veta hur det känns att ha sex.'

'Ha. Då är vi två.'

'Va, har inte du gjort det?'

'Bara på film.'

'Ha, det var väl typiskt mig. Jag har väntat hela livet på någon jag kan prata med om, och du är oskuld. Jag kanske skulle frågat din syster?'

'Samma sak där är jag rädd.'

'Här ser jag ett par vackra, vuxna mulattfilmstjärnemiljardärfilantropvästerlänningar med förbannade magiska förbannade krafter, jag kunde aldrig tro att ni var så oskuldsfulla.'

'Haha, vem är det nu som är rasist?' säger Anna Regn, och tar en bild av sin nya vän.

'Kan du lova att behålla en hemlighet?' säger Abagail, med blicken fäst vid vattnet framför sig och knäna dragna upp till hakan.

'Ja. Jag råkar vara väldigt bra på att hålla hemligheter', säger Anna Regn. 'Du måste dock själv bestämma om du kan lita på mig.'

'Jag vill ha sex med dig', säger Abagail, utan att röra sig. Hennes ansikte är hårt, uttryckslöst, återhållet.

'Ah öh hm', säger Anna Regn. 'Okej, jag ska hålla det hemligt. Jag gissar att du skulle kunna få problem för att du vill det.'

'De skulle döda mig om de visste. Min familj. Jag har två äldre systrar, deras makar skulle dela mig på hälften. Med machetes.'

Anna Regn, utan en tanke, drar den stela darrande tjejen till sitt bröst. Tårar tränger genom hennes tröja, men Abagail gör inte ett ljud.

'Du ska veta', säger Anna Regn, tröstande, fast hon inte vet vad som ska komma sedan. Hon frågar sig vad Leonidas skulle säga. 'Jag vet hur det känns. Att gömma vem du är varenda ögonblick varenda dag, vara rädd för vad folk skulle kunna göra om de fick veta. Jag förstår det. Jag och Leon båda. Du är inte ensam. Och jag lovar dig att jag ska aldrig lämna dig. Aldrig i livet.'

Abagail drar sig upp och kysser Anna regn, hårt, så att deras tänder slås ihop. Anna Regn ropar till, mer av smärta än överraskning, och drar sig undan, och de hämtar båda andan, och deras ögon möts, och de kysser varandra, långsamt, obekvämt, experimenterande, lutande tills de faller i vattnet.

Timmen är ingen när Anna Regn återvänder till vårt tält, fuktig, sliten och lycklig. Hon smyger runt långsamt i det kompakta mörkret, för att inte göra något ljud, och hittar sin syster med ljudet av hennes andning, strippar, lägger sig och omfamnar Leonidas, som vaknar med en omärklig ryckning. Leonidas stryker sin systers hand för att säga fint att se dig, sov nu.

'Jag är lesbisk', säger Anna regn, så tyst. 'Abby, du minns? Vi är kära och om någon får veta så dödar de henne och jag tänker ta henne ifrån allt det här.'

Leonidas gör litet ljud när hon snabbt vänder sig om för att besvara Anna Regns kram, hårt nog att göra henne illa, och säger med tjock röst, 'Jag är så glad för din skull.'

'Tack', säger Anna Regn, och bara så där slocknar vi.

Och nästa dag ger mer av detsamma. Den enda skillnaden är att nu när Anna Regn och Abagail möts i månskenet kommer Leonidas också. Vi talar om tacksamhet, och ensamhet, och solidaritet, och utan några överraskningar håller vi med varandra om allt. Leonidas har en idé, i värsta fall, att bygga en båt. Hon kan göra en stor osänkbar stenbåt, stor nog att bära ett självbärande jordbruk, som skulle låta oss segla var vi ville, om vi inte kan få Abagail ur landet på snabbare sätt.

'Vi ordnar det på ett eller annat sätt', säger Leonidas.

'Vänta nu, sa du just att du är den som gör trolleriet?' säger Abagail.

'Urk', säger Leonidas. 'Berätta inte för någon är du snäll.' Det är ett obetänksamt misstag, och det skakar oss på djupet, att bryta vår felfria lögnarräcka så oväntat.

'Du skojar', säger Abagail.

'Ja, vi är upp över öronen nu', säger Anna Regn. 'Jag tror det är bra om vi delar våra hemligheter.' Hon stiger ut på vattnet, står med ryggen vänd ett ögonblick, och stiger långsamt upp i luften, höjer armarna dramatiskt, visar upp sig som hon gör bäst, och dricker djupt av Abagails kvävda ljud. Hon slår en mjuk cirkel runt gläntan, snabbt nog för Leonidas att känna vinddraget och stannar framför Abagail och räcker ned en hand. Abagail tar den och drar, förutsägbart, men i stället för att bli dragen upp i luften som hon väntat drar hon Anna Regn ner över sig.

'Okej, jag tror vi alla vet var vi står', säger Leonidas. 'Så att säga.' De två tjejerna som brottas på marken tycks inte höra henne. 'Jag lämnar er ensamma nu.'

På vägen tillbaka tänker hon på sex, och söker i sitt inre efter något tecken på att hon skulle kunna vara lika cool som sin syster, orolig för att hon kanske bara är en tråkig gammal karl-älskare. Hon spanar över de övergivna gatorna efter livstecken som hon skulle kunna observera för attraktionskraft, men hittar ingen i närheten av den krympande Gamla Stan. Festen pågår ännu, tio minuters promenad bort, men vid den tanken känner hon sig utmattad och dyker in i tältet, redo att göra slut på ännu en dag.

Far ligger där redan, i skumrasket, på sidan, med ansiktet mot väggen.

'Ännu en sen natt för Anna Regn va?' säger han, inte desto mindre.

'Antagligen riktigt sen', säger Leonidas. 'Vi måste talas vid snart. Inget att oroa sig för, du vet, fast jag kan inte säga vad det är ifall hon vill säga det själv.'

'Det här samtalet, det råkar inte behöva hållas mellan åtta ögon?'

'Gör det inte ont att veta allting? Att intet ha att drömma om?'

'Åh, det finns mycket jag inte vet. Jag vet till exempel inte hennes efternamn.'

'Hej, det vet inte jag heller.'

Någon tid går, i mörkret.

'Leon', säger far. 'Kan jag hoppas på att få några barnbarn?'

'Det är inte hopplöst', säger Leonidas. 'Jag kan föreställa mig att kämma ut några små monster, en vacker dag. Fast jag är inte säker på hur det skulle funka för mig, den biten där man, du vet, gör dem. Är det konstigt?'

'Det tror jag inte', säger far. 'Du kan vara asexuell, du kanske inte har mött den rätta, vem kan säga hur du ska känna dig attraherad, hur du ska känna kärlek? Din mor var den enda kvinna jag älskat, har jag sagt det?'

'Det har du. Det är hemskt rart. Jag tror jag har din monogamigen också. Jag kan tänka mig att bli kär, fast inte, du vet, knulla bara för att knulla. Jag kan knappast ens tänka mig att knulla en kille jag älskar.'

'En tjej du älskar, då?'

'Jag gjorde visst en Freudiansk felsägning där. Nej, tjejer är svårare att tänka sig.'

'Tysta, snälla', säger Anna Regn som sveper in i tältet utan förvarning. Hon viskar. 'Jag hörde allt slags förbjudet prat på väg in.'

'Åh nej', säger Leonidas, genast på fötter.

'Nu såg jag ingen i närheten av hörhåll', säger Anna regn, 'men hur skulle ni veta?'

'Vi är visst vårdslösa på gamla dar', säger Leonidas. Hon ligger ned igen, alert, obekväm.

'Grattis, förresten', säger far.

'Jag. Vad, hur mycket har du sagt?' säger Anna Regn.

'Ingenting!' ropar Leonidas, tyst. 'Han vet allting.'

'Vad är Abbys efternamn?' säger far.

'Det borde jag veta', säger Anna Regn.

Två: Frimurarnas största hot


Och så, lätta och rörliga, reser vi till en avlägsen del av det avlägsna öriket Estangesien, enligt planen. Det tycks oss fantastiskt varmt, så mycket varmare än vår fjärran nord, och främmande, fullt av olika människor, och ändå mer vildvuxet, mer översvämmat av växtlighet och vilda djur än någonting vi kunde ha föreställt oss. Landet är rikt, säger böckerna, men ändå är folket fattigt. Vildmarken trycker mot kanterna, och ropar till vårt sinne för äventyr, och vi fantiserar om att gå ut dit ingen människa någonsin varit och bygga en trödkoja och leva av landet som en grupp Tarzans. Men vi är förstås inte här för att leva ut romantiska fantasier; vi är här på affärer.

En kåkstad, inte mer eller mindre eländig än någon annan, blir vårt projekt för att vi råkar hitta den. Denna stad finns inte på några kartor. Det är femtiotusen människor hopträngda i en väv av fallfärdiga skjul och kojor och hyddor sammansatta av lika delar trä, strå, plast, rostig korroderad plåt, lera och sten. Av en eller annan anledning bor denna grupp människor granne med en grupp människor med hus med fönster och dörrar, avlopp, elektricitet och luftkonditionering; människor som inte skulle vilja spotta på den första gruppens medlemmar om de brann. Det är det mest hjärtslitande ting vi har sett, och det sticker i våra ögon, och vi kan bara titta på det när vi låtsas se vad det ska bli. Anna Regn tar en bild; bara en. Detta är ett hemligt företag, så hon har lämnat sin videokamera hemma.

Och här kommer vi med smil och lögner och händerna fulla med resväskor packade med presenter; hundratals diverse plastleksaker, dito blommor, några banjos och handvevade radioapparater och ficklampor och vitaminpiller för att billigast köpa oss ett gott första intryck. Sedan kommer den svåra biten, att visa dem vad vi kan göra. Eller vad vi tänker låta dem tro att vi kan göra. Det är bara Leonidas, förstås, men för säkerhets skull bestämmer vi att låtsas att det är vi tre tillsammans, och mest far.

Den tjocka gula marken under hennes fötter talar till Leonidas, och hon svarar den, och hukar sig och lägger händerna på marken i en cirkel med sin far och syster, vi lutar oss framåt tills våra pannor rör vid marken, och så reser sig en fyrkantig skepnad ur marken framför far, gul, sandig jord härdad till något som liknar tegel, i ett enkelt kubformat skal med rektangulära hål för dörr och fönster.

De församlade stadsborna är inte chockade särskilt länge. De har inte tid eller energi till att bli chockade, och de dröjer inte med att förstå det praktiska i vad de ser. Far säger, helt enkelt, att det här är vad vi kommit hit för att göra, att vi kan och ska bygga hus åt dem alla, om de tillåter, och om de kan hålla vår närvaro hemlig från alla som inte behöver ett hus som till exempel folket i grannstaden. Och nej, vi vill inte ha något i gengäld, vi vill bara att alla ska ha ett hem värdigt en mänsklig varelse.

Vi ser en slags glädje spridas genom de församlade, en sådan vid folkmassa, vi kan inte börja räkna deras ansikten, någonstans i närheten av ettusen eller tjugotusen människor står där, och deras glädje är ett märkligt, motvilligt, tillbakahållet, tyst ting. Till en del, säkert, är det fruktan för att störa grannfolket, och förstås är det rent tvivel och svårvunnen cynism, men under allt det ser vi en stilla värdighet, något som inte ens en trollkarl som faller från skyn och viftar med spöt och gör allting bättre åt dem kan ta ifrån dem, och när en storvuxen man stiger fram, knuffad av tio eller tjugo av sina närmaste, och skakar hand med far är det bara en formalitet för de, hela den homogena massan, har redan välkomnat oss med sina blickar.

Och vi bygger, eller Leonidas bygger, ett hus precis som det förra, efter en mall som gör processen enklare: Två kuber ovanpå varandra, med en liten lutning på taket för att föra regnvatten ner i en tunna i hörnet; fyra rum, en trappa, ett par bänkar att sitta på, och bord och skåp och ett badrum, allt av samma gula sten. En djupt liggande underjordisk färskvattenkälla öppnar sig för henne, och fast den inte ger mer än en liten brunn räcker det för att få hälften av vittnena att gråta.

Med husritningen inpräntad i skallen börjar Leonidas ställa upp dem fem och tio i taget, med hårt packade jordvägar mellan dem, och bygger upp staden så fort vi kan gå igenom den, och sänker de gamla, värdelösa hyddorna djupt ned i jorden för att ge plats åt det nya, och för att glädja de som bott i dem.

Vid solnedgången den första dagen har femhundra hem växt upp, och många av de äldsta och sjukaste estangesierna har flyttats in i dessa byggnader med jämna golv och fasta tak och väggar som håller vinden ute – från ingenstans drar folk fram famnar med mattor och filtar och madrasser för att mjuka upp stengolven och täcka för fönsterhålen.

Och natten sänker sig och vi leds till labyrintens djup i hjärtat av det de redan kallar Gamla Stan, för imorgon kommer skit att kastas när medborgarna i Bättre Stan får se vad deras vedervärdiga grannar gör. Vår boning för natten visar sig vara ett särskilt omodernt tält, där vi sitter i skugga, utan annat ljus än glöden från en eld utanför, och hugger in på skålar av någon slags stuvning, utsvultna och törstiga och kulturchockade och jetlaggade och oroliga för att det som tycks verkligt snart kommer att spricka som en såpbubbla för vi är inte längre säkra på om någonting av detta händer. Det är landet som är så främmande, folket, jobbet, så mycket mer drömlikt än någon dröm vi haft, så mycket att somna i vår heta klibbiga grotta känns mer som att vakna.

Och vi väcks åter till drömmen av en främling som ber oss att vara stilla. Hon säger att det är beväpnat folk därute som ställer bestämda frågor, fast de hotar inte att skjuta någon, vilket är ett gott tecken. Våra vänner säger ingenting till inkvisitörerna, låtsas att de inte vet var dessa hus kommit från. Det är ett mysterium, men det finns faktiskt ingen lag som säger att våra vänner måste sova i avloppsdiken, så det finns inget för någon att göra åt denna udda urveckling, och efter några timmars gormande går de onda männen tillbaka till sina glödlampor och luftkonditionering och vi släpps ut i solljuset.

Tusen nya hus senare tycks det nästan trist att göra samma sak om och om igen, och Leonidas oroar sig för att jorden ska tycka att hon inte älskar den mer, och en mänsklig kedja skickar en stadig ström hinkar för att hälla vatten över oss och så bekämpa hettan och låta oss göra vår grej utan avbrott, som en väloljad maskin. Våra händer och knän ömmar av att fortsätta med trolleriföreställningen och vi börjar tänka att tre eller fyra veckor av detta kan bli för mycket, men det går inte att sluta när delar av staden fortfarande består av de där hemska kåkarna, och vi kan inte chansa att vi hinner ta ledigt och ge rykten mer tid att spridas än vi måste, och det finns ingen hemlig genväg; Leonidas kan inte få fram hus snabbare utan att göra byggmaterialet antingen skört eller svampigt.

Så vi sitter fast.

Men varje gång ett litet korroderat avgrundshål sjunker under jorden och dess ägare vinkar farväl med två fingrar och spottar på marken eller till och med hoppar upp och ned i okontrollerbar glädje minns vi att vi gör någonting. Något konstruktivt. Något varaktigt. Något rätt och nödvändigt och gott.

Och när solen går ner festar vi och sjunger och får våra händer tryckta. De ger oss inga gåver, de bugar inte eller sjunger vår lov eller gör något mer än vad en skulle göra om någon hjälpte en flytta, och det är det bästa de gör för oss. De får oss att känna oss välkomna. Avslappnade. Inte speciella.

Två: Låten heter Celluloid Heroes, och den är ett måste för filmälskare att digga


Det är inte svårt för oss att få filmroller. Vi behöver, tack vare far, inte oroa oss om att betala hyran, och vi kan gå till så många provspelningar vi orkar med. Vi kan spela frivilligt i alla nollbudgetfilmer vi gillar, och vi kan stå på gatan och spela tarmarna ur oss många tråkiga eftermiddag. Det svåra är att få bra roller, eller roller i bra filmer. Vi vadar upp till knäna i indiefilm i ett halvår, och har mycket roligt, men skräms litet av hur mycket pengar vi förlorar, och sedan blir det svårare. Vi erbjuds att spela i porrfilm och tackar nej till job för första gången i vårt liv; detta markerar början på vår professionella karriär, för plötsligt vill alla ge oss pengar för att ta av oss kläderna.

De minst slemmiga gubbarna – de är gubbar allihop – vill ha antingen en av oss eller den andra. Vanligtvis Anna Regn. Någon pervers nyfikenhet eller kamplust får oss att besluta att bara spela i filmer där vi har liknande stora roller, tvillingsolidaritet utan identiskt utseende att kompensera för det. Och vi får små roller i en kedja fantasilösa actionfilmer, närapå utan enskilda kännetecken billiga gjorda för tevegrejor. Det fungerar alltid likadant: En av oss dyker upp i filmens början, inland ensam, ibland med hjälten, ibland naken, ibland naken inom kort. Också inom kort blir vi mördade av skurken. Ungefär halvvägs genom filmen dyker den andra upp och samma sak händer igen, ibland med mer sex, ibland med mer våld, ofta med både ock.

Efter tolv upprepningar på detta tema blir det outsägligt trist, men bara sett från bortom kameran. När vi är på scen, i ögonblicket, blir det verkligt för oss, varje gång som första gången, varje gång för sista gången. Vi lever i ett ändlöst utdraget ögonblick av extas och död, ryckande och skikande som om det höll på att bli omodernt. Vi roar oss med att jämföra de minimala skillnaderna mellan en sexscen och en dödsscen, och tävlar om vem som kan ge hjältarna flest erektioner – det mest pinsamma som kan hända dem och obekvämt för alla, men det händer ungefär en man på tio vilket vi tar för bevis på trovärdigheten i våra fejkade orgasmer.

Osäkra på vilken årstid som råder återvänder vi till vår lilla lägenhet efter en tre månaders sträcka i fem olika husvagnar och fem olika filmer och väntar oss den full av damm och kvävande hetta, men istället finns där far.

'Överraskning', säger han, självsäker.

'Men ditt mejl', säger Anna Regn.

'Ja, jag ljög', säger far. 'Jag har varit här fyra dagar.' Leonidas kastar då armarna om honom så hårt att ingen av dem kan andas.

'Så vad har ni haft för er?' frågar far, efter en stund.

'Äh, det vill du inte veta', säger Leonidas. 'Eller låt mig säga, jag vill inte att du ska se någon av våra filmer.'

'Han kunde se en, och sen skulle han inte behöva se några fler', säger Anna Regn.

'Ni är klara för vår semester då?' säger far.

'Å ja', säger Leonidas. 'Detta ögonblick blir bra. Kom så går vi.'

Vi tycks inte samla på oss någon tröghet, fast vi inte reser just det ögonblicket. Ett par dagar går åt till turistande och att gräva fram våra äldre, bättre indiefilmer och bli fulla för första gången – olagligen, som det händer sig – och spela Kinks' berömda låt medan vi går längsmed filmimperiets berömda stjärnbelagda boulevard som låter handlar om.

Två: Det uttalas Vast-RIMM-ox


Våren kommer med tiden, och när en gräsfläck dyker upp vid husets södervägg är vi där, på skumsittunderlag och lutade mot det varma träet och vi upptäcker att det inte går att vara ledsen med solen i ansiktet. Vi sitter orörliga tills solen passerar bakom ett träd. Då går Leonidas bakom huset, till sitt lila skjul, tar en hammare och mejsel och tar tarpulinen av en klump caledonit hon tror döljer formen av en krabba inom sig och påbörjar arbetet med att få ut den. Anna Regn flyter upp till sitt fönster på andra våningen, ostadigt, som om hon red en cykel för första gången på åratal, fast i luften. Hon tar sin kamera och börjar filma saker, flygande hit och dit omkring huset, obrydd om vad filmen skulle kunna avslöja om kameramannen.

Och vi fortsätter på de spåren tills tiden kommer att bestämma våra tolvårsprojekt, i skolan. En del bygger båtar, några syr kläder, vissa gör musik eller skriver eller misslyckas med att göra någonting. Leonidas gör en skulptur i naturlig storlek av mor i granit; hennes favoritsten. Och Anna Regn gör en tjugo minuters film om någon som försöker göra en film om sina återkommande drömmar och sakta förlorar sitt grepp om verklighet, dröm och film.

Leonidas skrapar och hackar tålmodigt på sina lediga stunder, och smyger till skolans skulpturpark om natten när hon märker att hennes lärare har rätt och det skulle ta tio års normalt arbete att göra det hon vill.

Och Anna Regn berättar för kameran, 'Det fina är att man kan komma undan med en hel del pretentiös konstskole-gullegull och surrealistiska drömsekvenser och grejor, det är bokstavligen det det går ut på, jag menar jag är en tonåring som gör en film om mina drömmar, förväntningen är att jag kommer att göra något som jag skäms att tänka på om fem år, jag kan lika gärna göra det på allvar, liksom få det ut systemet och kanske samtidigt få det att fungera, typ det kan bli ett ärligt,oblygt porträtt av tånåringens filmskapandeprocess.

'Oj, vad var det jag försökte säga? Det jag ska göra här är att utforska mina återkommande dfrömmar, försöka lista ut vad de betyder, på ett sätt som kan vara underhållande att se på, lite dramatiseringar, lite visuell symbolism, poesi, du vet, hela dokumentera-fast-försöka-vara-konstnärliggrejen, bara för att undvika en hel film med bara huvuden som pratar. Utom den här enda gången. Jag är ett pratande huvud just nu. Men det här är bara introt.

'Grejen är, de här drömmarna. Jag är inte så självkär att jag utgår från att mina drömmar är fascinerande, det är något jag tror är legitimt värt att berätta, det är som jag tar emot ett meddelande och jag vill förstå vad det är så jag kan föra det vidare.'

Hon säger allt detta med gapande hemsökta ögon mörkt glittrande och ostadiga i en perfekt imitation av knappt återhållen besatthet, galet rabblande nästan utan kontroll. Hon stirrar på kameran några sekunder i tystnad, osäker på om hon borde säga mer eller om hon sagt för mycket redan, innan hon ler nervöst och stänger av.

'Så vad är egentligen skillnaden mellan den här låtsaspersonen i filmen och dig själv?' säger Leonidas, som ser på.

'Jag vet inte', säger Anna regn. 'Visst är det underbart?'

'Fast du hittade väl på allt det där pratet om drömmar`' frågar Leonidas.

'Jag berättar alla mina intressanta drömmar för dig, det vet du.'

'Ja visst. I minutiös detalj.'

'Faktiskt skulle den där med den gigantiska pendeln kunna funka i filmen. Om vi kunde bygga en hundra meters pendel och åka på den.'

Vi pratar om drömmar en hel timma, och Anna Regn kommer på att spela in det, bara utifall att. De två tjejerna som ser nästan likadana ut och sitter på en säng och beskriver sina mer abstrakta drömmar blir ett av filmens mer sambundna - och sambindande - element, trots att psykedeliska färger och kritstrecksmonster passerar obemärkta genom rummet och de två tjejerna understundom blandas ihop till en.

Anna Regn klipper ihop denna konversation med drömsekvenser, oftast med en av oss eller båda omgivna av teckningar hon lägger in i filmen med en dator, i växlande stil. Vi kämpar med drakar och gömmer oss från spöken och simmar i godis och ligger med killar och äter bläckfiskar och klättar i berg och vandrar på blomstrande fält, i korta färgstarka explosioner med Anna Regns röst i bakgrunden med en tilltagande oro då hon snubblar över sig själv i försök att förklara vad allt detta betyder. Några scener har till och med andra människor, klasskamrater som vi lyckas övertala att hlälpa till och fylla ut skådespelarlistan. De flesta vill att Anna Regn målar över deras ansikten och förvrider deras röster så att ingen känner igen dem. Detta passar hennes vision bra.

I den sista scenen pratar Anna Regn (föreställd av sin syster) direkt till kameran igen, och gråter när hon medger att hon inte vet vad som händer, att hon inte vet vad hon gör. Hon låter skyldig. Filmen tycks ta slut mitt i en mening. Det är en oklar, otillfredsställande, obegriplig. Motsägelsefull slarvsylta till historia, med flera stilar som går dåligt ihop och ingen klar riktning och obehagliga nakenscener. Den har ingen musik, eftersom vi inte kommit att tänka på det förrän en vecka innan presentationen. Anna Regn kallar den för en perfekt storm av våghalsiga pretentioner, lillgammalhet, självupptagenhet, oerfarenhet och budgetbegränsning. Vi älskar den och skulle inte ändra på någonting om vi kunde.

En av våra lärare, en tråkmåns, begär att få se filmen dagen innan Anna Regn visar den för skolan och begär sedan att visa den för kollegiet i hemlighet och det slutar med att hon får godkänt och inte får visa skolan filmen hon kallar Drömjobbet. Vi är irriterade.

Leonidas håller sin presentation i skogen där hon för ett år sedan ställde granitblocket som hon förvandlat till en skulptur med kraftiga, rena linjer. Det är en änglalik, idealiserad bild av mor, med ett par barn i famnen, och Leonidas är glad att det tar tio minuter för folkmassan att gå dit för det ger henne bara tio minuter att föreläsa och hon vet ändå inte vad hon ska göra med all den tiden. Hon är stolt mest för sitt tålamod, att forma stenen bara litet i taget, omärkligt, men hon låtsas vara stolt för sitt hårda arbete och överraskad och litet ursäktande för att hon gått så långt över gränsen för den förväntade arbetsbördan, i stället.

Och så tar vi examen, och far kommer ut villkorligen, i ett konstigt sammanträffande. Vi firar våra frigörelser och vår återförening med en picknick i skogen, i skuggan av Leonidas' stora skulptur. Fars tårar gör kycklingen godare, påstår han. Han smeker statyns ansikte, jämför kanske med sitt minne, eller undersöker hantverket, medan han berättar om planen han kläckt under sin ledighet. Vi gillar den och skulle vilja påbörja den genast, men far har en del i den och han kan inte lämna landet ännu på några år. I alla fall inte utan att göra vissa personer nyfikna.

Så vi bidar vår tid, och lämnar landet i alla fall, bara vi två, för att söka lycka och ryktbarhet i Wastrimochsa, det stora landet i väst.