Nattliga grubblerier, del 2

Såhär går en låt av den gammeldags gamle barden/skojaren/satiristen/folksångaren Stefan Demert:

Överallt ligger gamla ruiner
Där det jämt råder halvdunkel dag
Och där vindar från öknarna viner
Och gör allt till en sandsarkofag
Varför är du så sorgmodig, Anna
Varför vrider du tiden tillbaks
Du kan inte förmå den att stanna
För att vara dig enbart till lags
Ditt liv blir en börda att bära
Om du ständigt ska vända dig om
Låt allt som är nu bli dig nära
Glöm bort vilka vägar du kom

Släpp förtöjningen, låt båten glida
Låt årorna flyta sin kos
Se strändernas hus vid din sida
Som av utdöda dagar bebos
Det är där dina vålnader lever
Dem ska du inte stanna hos
Ligg på rygg i den glidande båten
Som en mognande frukt i en skål
Och se stjärnornas valv över bråten
Se din moder, din vagga, ditt mål

Varje sorg blir en stång i det galler
Som förstärker den bur där du bor
Glöm bort det som vissnar och faller
Kom ihåg allt som spirar och gror
Varje natt är en skimrande gåva
Varje dag är ett mynt i din hand
Vi är födda att vaka och sova
Och att färdas till strand efter strand
Ingen mänska kan göra dig illa
Alla gudar som finns vill dig väl
Din skuggvandring här är en villa
Du bär gudarnas frö i din själ

Släpp förtöjningen, låt båten glida
Låt årorna flyta sin kos
Se strändernas hus vid din sida
Som av utdöda dagar bebos
Det är där dina vålnader lever
Dem ska du inte stanna hos
Ligg på rygg i den glidande båten
Under himmelens höga kupol
Någonstans är du alltid förlåten
Av din moder, din vagga, ditt mål
Någonstans är du alltid förlåten
Av din moder, din vagga, ditt mål

Ett par begrepp som kanske är oklara:

1. Jag vet inte vad som menas med "sandsarkofag", utom kanske det uppenbara: En sarkofag av sand. Jag hör snarare ordet "sannsarkofag", fast det förra verkar aningen mer rimligt.

2. "Villa" avser här uppenbart inte ett hus. Jag antar att det antingen är en förkortning av synvilla eller en annan slags villfarelse som inte är begränsad till det synliga. Vi ska återkomma till detta om en liten stund.

Några andra begrepp så främmande skrämmande spännande att de knappast går att tolka, fast vem kan låta bli att försöka:

1. Vem är Anna? Det är väl den stora frågan. Varje gång jag lyssnar på sången undrar jag om det är någon herr Demert känt, och om sången isåfall är menad som hyllning, instruktion eller hån, eller om den handlar om en påhittad figurs fantastiska levnadsöde, eller vad. Kanske alla är Anna, kanske lyssnaren är Anna, kanske är namnet bara till för att rimma på stanna.

2. Vem är Anna? Hon kan inte stanna tiden, men hon kan vrida den tillbaka. Älskad av alla gudar, orörbar av människohand, men hon är fängslad av sorger och jagad av spöken. Den upprepade försäkran att hon är förlåten, någonstans, om hon kan ta sig dit säger oss att hennes olycka är det viktigaste i hennes historia.

3. Vad är dessa "utdöda dagar" som bor i husen på stranden? Tider som inte ens Anna kan komma tillbaka till? Men de utgör ändå någon fara för henne, och kanske någon lockelse eftersom berättaren måste säga till henne att gå ifrån dem och deras vålnader.

4. Vem är det som säger detta? Till vem? För det mesta talar sången direkt till Anna, ställer personliga frågor och säger vad hon kan, borde och ska göra, men det är inget definitivt. Sången beskriver också världen som Anna tycks bebo och det är knappast något hon behöver höra. Jag får snarare intrycket att att tala till Anna är sångens sätt att berätta för lyssnaren om henne och hennes skuggvandring.

5. Vad eller vem är "Din moder, din vagga, ditt mål"? Om vi ser sidledes genom de poetiska uttrycken verkar nästan allting i sången handla om hur Anna inte kan eller vill släppa sitt sorgliga förflutna. Att glida med strömmen i en båt utan åror verkar som den sista utvägen för att ta sig framåt. Hennes mål i livet verkar alltså vara att ta sig tillbaka till vaggan och modern, kanske till och med tillbaka in i modern. Men detta mål finns uppe bland stjärnorna.

Nu hade jag tänkt göra en lista över alla ohyggligt vackra poetiska uttryck i sången, men den skulle täcka i stort sett varje rad. En höjdpunkt är biten om sorger som blir till järn i din bur. Det är inte lika fint som förut när jag trodde det var varje sång i stället för sorg. Sånger om sånger slår aldrig fel, tänkte jag, även om det vore ett alldeles särskilt hjälplöst olösligt mysterium.

"Glöm bort det som vissnar och faller, kom ihåg allt som spirar och gror" låter som ett gott livsråd. Inte lika helgjutet som "Gråt när du måste, skratta när du kan" men å andra sidan har mig veterligt ingen gjort en sång om det. Man skulle kunna påstå att det är farligt att glömma allt som är ruttet och fel, dömas att upprepa historen och så vidare, men då säger jag att livet är för kort. Alldeles för kort för att kännas vid allt det goda. Så varför inte ta vara på varje tillfälle som bjuds att lukta på blommorna. Så att säga.

(Jag älskar metaforer.)

Och så har vi hela den följande biten från skimrande gåvor till gudarnas frö. Det kommer direkt in på tio i topplistan över saker jag skulle vilja säga till varje människa i hela världen om jag kunde. Om jag hade barn skulle jag sjunga det för dem. Om jag bara kunde säga en sak till i mitt liv skulle jag överväga att säga det.

Ja, till och med raden om att din skuggvandring här är en villa. Jag tror inte det är så mycket nödrim som ett litet skutt mot den djupare sidan av bassängen. Den raden antyder att världen vi upplever är en illusion, i enlighet med diverse supersträngteorier, Bibelverser och Maya. Om vi i denna världens skuggvandringar glömmer att i verkligheten kan vi inte bli sårade, att i verkligheten vill oss alla universums krafter väl, att i verkligheten bär vi inom oss frön till någonting större och bättre än oss själva; ja, då vore det väl värt att försöka komma ihåg?

"Vi är spirituella varelser fast i mänskliga upplevelser" och andra djupsinnigheter.

Så slutar sången i en litet intetsägande nedåtgående spiral. Historien, om det är en historia, fortsätter för alltid. Spola tillbaka och börja om

Jag glömde nästan: Jag håller på och laddar upp låten på Youtube. Har hållit på i två timmar. 16% klart. 886 minuter kvar. Jag tror att tiden går upp med 20 minuter för varje procent som laddas upp. Men den kanske går att se när du läser detta.

[Uppdatering: 24 Februari 2012 har jag äntligen lyckats ladda upp låten.]

Mitt namn är Emil Wikström, och jag sjunger bäst när ingen lyssnar.

Varför är det så många sjuka Buddhor här?

Varför är en bonde ett sånt vanligt verb här?
Vi är i Atlantis.

Varför är min ena potta så osedvanligt feg här?
Vi är i Mesopotamien.

Varför skuttar alla suddgummin omkring så snällt här?
Vi är på Godahoppsudden.

Varför kan ingen åka skridskor här idag heller?
Vi är i Tunisien.

Varför är det så många explosioner som har ont här?
Vi är i Bombay.

Varför lagar sikarna i ån så många bilar här?
Vi är i Mexiko.

Varför smälter frusna enar bara om de tappar humöret här?
Vi är i Argentina.

Varför är det så många omptimistiska grytor här?
Vi är i Japan. (Den var lätt.)

Varför svär alla i samma tonläge här?
Vi är i Sverige.

Varför är livet så likt en simbassäng här?
Vi är i Liverpool.

Varför är det så mycket oväsen när man ska ta ett lån här?
Vi är i London.

Varför måste alla näsor ro med mikrofoner till åror och sedan ro tillbaka här?
Vi är i Mikronesien.

Varför kucklar bara de mjukaste aporna här?
Vi är på Galapagos.

Varför ser man så enkelt på ekarnas vader hur gamla de är här?
Vi är i Ecuador.

Varför är det så många låsta strömförande blomsterängar som vinner i Poker här?
Vi är i Los Angeles.

Mitt namn är Emil Wikström och jag tycker om ordvitsar.

En smula filosofi

Låt oss anta att en människas värld kan delas upp i jaget, egot och omvärlden. Det vanliga är kanske att bara se till jag och "icke-jag"; att du själv och resten av världen är den enda väsentliga skillnaden, men jag ska förklara hur jag tänker genom att förklara vad jag menar med de tre begreppen.

Jaget är "essensen av det som är du". Det som du just nu tänker är den outplånliga, kanske oersättliga kärnan av dig själv. Kanske din själ. Det finns inga som helst universellt fastställda fakta i dessa frågor eller ens något som liknar en allmän överenskommelse, så det är inget som hjälper mig att bestämma vilka ord jag ska använda för att beskriva det jag vill säga eller hur de orden ska tolkas, så det här är kanske litet oklart. Men jag tror att jaget är människans förmåga till tankar, känslor och handlingar.

Vi är vår fantasi, vårt mod, vår vilja.

Ingenting annat än dessa förmågor är vad vi är. Allt annat är inte vad vi är. Upplevelsen att vi är något mer än dem, eller något annat än dem, är en illusion. Den här illusionen är vad jag vill kalla egot.

Egot är, enkelt uttryckt, skillnaden mellan jaget och omvärlden. För att använda Grant Morrisons klassiska metafor är egot som en byggnadsställning vi reser upp omkring jaget, för att skydda jaget från omvärlden och stödja och forma det medan det byggs upp. För det är en långsam, riskabel process att utveckla jaget.

Problemet, eller i alla fall ett av problemen med världen idag är att vi har kommit att bli bländade av egot, som känns väldigt tillfredsställande att ha, och trygga och försoffade nog att villigt missta detta skal för jaget därunder. Även efter den punkt då egot inte kan göra mer än att hindra jaget att växa.

Och även om egot hindrar omvärlden från att tränga in av ren självbevarelsedrift. Minns att egot enbart är själva gränsen som markerar skillnaden mellan jaget och omvärlden. Om vi gör oss av med den gränsen hotas egot, där just självbevarelsedriften sitter. Så vi uppammar närmast gränslös uppfinningsrikedom när det gäller att bevara egot. Till exempel kommer du när du läser detta kanske tycka att alltsammans är obegripligt, okvalificerat skitsnack. Men det är bara ditt ego som skyndar till sin egen undsättning. Du behöver inte vara rädd.

Det enda du riskerar att förlora är din rädsla för att förlora.

Vi skulle kunna filosofera vidare om vad skillnaden egentligen är mellan jaget och omvärlden; om det kanske inte är någon skillnad alls utom egots illusioner, och vi egentligen är ett med universum och allt sådant som Buddhistmunkarna listat ut för en tretusen år sedan. Men det tar vi kanske en annan gång.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är en dålig filosof eftersom jag älskar fantasi mer än kunskap.

Skräck

När jag läser riktigt bra skräckhistorier, som just nu en hög serier av Junji Ito, blir jag rädd för att titta på reflektiva ytor. Speglar är värst, fast fönster är nästan lika illa. Jag blir rädd för vad jag skulle kunna få se. Jag är inte säker på om det är min egen spegelbild jag fruktar, eller världen på andra sidan speglarna, fast jag tror på det senare.

När jag var väldigt liten hade jag en störande mardröm där jag stod i hallen utanför mitt rum och rättade till en sak som hängde på väggen. Kanske en tavla, mer troligt en klocka. Varje gång jag vände mig bort blev den sned igen, och jag var tvungen att vrida den rätt igen eftersom det var orätt att den skulle flytta på sig av sig själv. Osäkert om den här drömmen är orsaken till min djupa avsky för sådana fenomen som våldför sig på naturlagarna eller tvärtom, men i alla fall. När saker händer som inte borde kunna hända i den här världen stör det mig. Det känns förolämpande. Förnedrande. När flimrande Samara klättrar ut ur teveskärmen, när ett ärr i någons ansikte växer till ett hål som är djupare än huvudet det sitter i, när en staty rör på sig medan ingen tittar så känner jag mig som prydlige lille Stan Uris i mötet med Det. Inte bara skrämd eller äcklad eller chockad men förrådd. En del av mig är pinsamt, barnsligt beroende av världens pålitlighet, tingens förutsägbarhet.

Så vad är det med speglar som gör dem mindre pålitliga än tingen de speglar? Om jag vågade lyfta blicken i badrummet och såg någonting röra sig bakom mig, med hjälp av en spegel, vore det så mycket värre än om ett finger kom ut ur avloppet framför mig?

Det slår mig att det inte alls är ovanligt att vara rädd för speglar. Jag minns en skämtteckning som lugnande förklarade att det vore oerhört konstigt om den galna mördaren som gömde sig i baksätet i din bil för att överfalla dig när du satte dig bakom ratten väntade till precis det ögonblick du tittade i backspegeln innan han gjorde det.

Kanske är det så enkelt som att vi på oedvetet plan ser speglar som fönster till det okända. Och visst blir man rädd för det okända, när natten är sen och timmen är noll. Och man råkar läsa en skräckhistoria om en liten Japansk självmordskult samtidigt som Fade to Black kommer på spellistan. Och fönstret till vänster är lite för nära så man håller blicken fäst vid dataskärmen bara utifall att.

Mitt namn är Emil Wikström, och idag kan jag inte frukta intet utom själva fruktan.

Att bry sig om saker är mer meningsfullt än att lyckas med saker.

Nattliga grubblerier, del 1

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Se: Pojken står framför en bänk, en träbänk i raden bland flera i dunklet i det bortersta hörnet i busstationen, i ödelandet bortom mynttelefonen där knappast någon kommer. Det är examensdag och han är fri för första gången i sitt liv och hans framtid lurar i mörkret i medvetandets utkanter och han håller i en ros.

Pojken avskyr att bära saker i sina händer, han vill ha händerna lediga, redo att ta tag när det behövs. Men han har burit rosen i sin hand hela vägen från skolan och hit. Busstationen där han suttit så många gånger och väntat på bussen hem medan hans klasskamrater lekt och festat och skrattat och älskat varandra.

Han tror att han aldrig varit en av dem. Och han tror att han aldrig kommer att se någon av dem igen. Han är här för att säga farväl.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

På väggen ovanför bänken finns namn. Inlägg på Infranätet av förbipasserande resande och uttråkade ungdomar som honom. Pojken har själv skrivit ett par av namnen och lämnat ett meddelande. Han hoppas att mottagaren aldrig ska läsa denna sällsamma post, aldrig veta att det är till henne, aldrig veta att det är från honom, och minst av allt förstå vad det säger.

Pojken tror att postens mottagare inte skulle uppskatta hans närmanden. Han tror att han förstår tingens ordning och att hans plats är låg i hierarkin.

Rosen lägger han på bänken, som ett offer. Han rör vid texten på väggen och tänker ingenting alls. Det är ännu några år innan han ska förstå att han har känslor, och han vet inte vad det är som överväldigar honom. Han koncentrerar sig på att inte gråta.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Nästa gång han kommer hit ska väggen vara nymålad, och pojken tror att han ska kunna glömma hela historien. Att minnet sitter utanpå, i symbolerna, i offren. Det slår honom inte förrän mycket senare att han själv är en symbol, hans liv ett sigill i rörelse.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Det unga författargeniet inser plötsligt att vampyrjägare rimligtvis borde lägga sig i gryningen i st. f. att försöka vakna precis vid skymningen

Och så skriver vi om tjugosex sidor där karaktärernas utstuderade dygnsrytm plötsligt framstår som pinsamt ologisk.

Jag skriver inte ens en vampyrbok det är bara ett litet kapitel som vägrar ta slut någon gång kom igen för fan.

Mitt namn är Emil Wikström och jag är möjligen varken ung, författare eller geni.