Sagostund

Det var en gång för fyra veckor sedan som jag började skriva en novell som jag trodde skulle bli klar i en sittning. Den blev klar igår, och om jag får in den som en del av en karaktärs levnadshistoria i min bok som jag har tänkt kommer den gissningsvis att ta upp 75 sidor. Det gör den till den överlägset längsta sak jag skrivit hittills, så jag är stolt bara för det, även om den också är väldigt bra om jag får säga det själv. Så nu tänkte jag att du ska få läsa den.

Den passar nog bäst i små stycken, och det passar ju bra eftersom jag råkade skriva den på engelska och nu måste översätta, så jag kan lägga upp den här allteftersom jag blir klar, och du har antagligen en ny post eller flera att läsa dagligen den kommande veckan eller så. Så här börjar det:

TVÅ

Tvillingarna sitter i tjockt grönt gräs och ser på en krusbärsbuske. Vi är kanske mindre än två år gamla och vet inte att bären är ätbara. Vi bara ser på de obekanta, runda mjuka sakerna i tystnad. I himlen ovanför driver några vänliga fluffiga moln förbi, och allt är tyst. Leonidas ska komma ihåg det här som sitt tidigaste minne.

Anna Regn ska istället minnas en natt när hon vaknar i vår spjälsäng, med trästängernas skuggor högt över sig. Mörkret trycker mot fönstret och far är inte där. Hon snyftar, skriker nästan, och omfamnar sin syster och så försvinner skräcken.

Det bästa vi vet är fars godnattsagor. Fars ord gör levande systrar och mödrar och fäder som kunde vara oss. Ibland läser han från böcker och ibland hittar han på saker. Historierna fascinerar Leonidas, och Anna Regn ändå mer, och när far blir sjuk med ont i halsen lär hon sig läsa dem själv. De tar upp hela hennes dag och på kvällen läser hon för Leonidas. Far ser på och hans ögon fylls med stolta tårar, men det ser inte vi.

Anna Regn kommer inte överens med de andra barnen i kvarteret och får ofta skulden för bråk där hon inte lyft en hand. Leonidas försvarar henne med eftertryck, och marken tycks skifta och det hörs ett sprickande ljud och barnen blir rädda. Vi drar oss undan, eller dras kanske undan, och sitter för oss själva i sandlådan, i ett hörn där de höga buskarna skapar för oss en skyddande mur. Björklöven mumlar i vinden och skuggorna dansar omkring oss och lukten av nypon fyller luften, starkare än lukten av lera från den billiga sanden. Nyponsoppa ska ge både Anna Regn och Leonidas obestämda känslor och röra upp märkliga, omedvetna minnen för resten av våra liv.

Inte blind för våra svårigheter frågar far en gång om vi skulle sakna någon eller något om vi fyra skulle fara bort och aldrig komma tillbaka. Sex år gamla vet vi litet om vad den frågan innebär och så ser vi ett stort hus bli byfft långt bort från betongprojekten, ute på landet där bönderna bor och brukar jorden, och när det är byggt flyttar vi in.

Skogen, den oändliga skogen, större än världen, börjar på vår nya bakgård. Vi är inte ivriga att gå dit, för det är en gammal skog full med djupa hål och rostiga fornlämningar, och tät, där vi lätt kunde gå vilse eller göra oss illa. Leonidas drömmer om träd fulla av liv och illvilja som försöker riva sig lösa och fånga och döda henne, och hon berättar om sin dröm för Anna Regn och vi är så skrämda vi kan bli. Och trots det lockar oss skogen med sin fara, sitt djup och sina hemligheter, och vi smyger ut om natten för att utforska den, och söker efter spöken och skatter, och gömmer oss, och bygger små hus av orbunkar och rostiga traktorskelett.

Och så finns ängarna och åkrarna framför huset, en oändlig vindlande böljande sluttning full med högt gyllene gräs, där vi kan springa i djupa traktorspår och diken under den ljusa solen, försvinna från allt vi känner och håller av, och springa ändå mer tills vi tröttnar, och ligga ned och se på målnen vandra och vaggas till sömns av vindens mjuka mummel. Och så finns våra grannar, som låter oss hjälpa dem med korna och hästarna och matar oss med kakor och mjölk.

Anna Regn älskar att måla med vattenfärg, och spela flöjt, och flyga drake, även om hon blir besviken på sina resutat och slutar bry sig om dem efter ett tag. Leonidas älskar att kasta sten, och gräva i jorden, och få smuts mellan tårna. Hon börjar bygga skulpturer av lera och jord, även om bara för att ha en ursäkt att röra vid materialet.

Ett ögonblick, ett hjärtslag, en tår som faller tar den tid vi lever, och jordbävningarna glöms bort.

>Innehåll< | Fortsättning>

Dagens ord

Man är numera ett könsneutralt ord. Genusneutralt med för den delen. Pluralformen är fortfarande män. En maskulin man är en minne; minnar i plural. En feminin man är fortfarande en kvinna och flera är kvinnor. Och brandmän kan därmed fortsätta att kallas brandmän.

Vad jag vill

Jag har aldrig velat att inte bli utkörd från den stora festen.
Aldrig velat vara inne med alla andra.
Aldrig.
Jag ville alltid att alla skulle komma ut och leka med mig.
Säger alla men egentligen menar jag dig.
Bara dig.

Modren

Minnen fascinerar mig. Sätter jag minns på är kanske ovanligt; jag vet till exempel att jag drömmer i färg, något som tydligen många inte vet säkert eftersom det finns ett utrymme, eller kanske en distans i deras minne som gör tvivel möjligt. För mig är det jag upplevt lika självklart, lika uppenbart, lika närvarande som låt oss säga mitt medvetande om att jag är högerhänt.

"Men hur kan du veta?" kanske du frågar, kära läsare. "Hur kan du vara säker på att du inte fyller i färgen i en efterhandskonstruktion, när du ser tillbaka på minnet av den där otroliga drömmen?" Jag överväger då frågan i flera sekunder innan jag tror mig förstå vad du menar, och säger "Jag tror inte ens att vi pratar om samma sak här. Det är ingen efterhandskonstruktion inblandad, det är så jag upplevde saken. Det är så jag upplever saken när jag ser tillbaka. Jag kan fylla i färger om jag nu vill det, göra allt sepiatonat eller lägga till lite dödsmetall eller gå in i själva minnet och ändra på vad jag gjorde som i Butterfly Effect, fast förstås utan att transporteras in i en ny tidslinje. Och visst, om jag jobbar riktigt hårt kan jag nästan övertyga mig själv om att den ändrade versionen är den riktiga, konsekvent så har jag antagligen ett antal falska minnen där jag lyckats måla upp mig själv som bättre än jag var, det finns väl ingenting en så desperat vill förbättra som ens självbild, men sannolikheten att jag skulle ha haft kraft och lust att ändra på någonting så omfattande och ändå betydelselöst som färgschemat i varenda dröm jag kommer ihåg är nog liten."

Det blev ett litet sidospår. Det jag hade tänkt prata om är de säregna minnen som du ensam har kvar. Det är inget direkt nyskapande, Hazel McNamarra i Death: The Time of Your Life till exempel har en lång och hjärtknipande utläggning om samma sak och hon konstaterar precis som jag har gjort att det är skrämmande och sorgligt att upptäcka att ens närmaste inte minns saker ni gjort tillsammans - stora, omvälvande, vansinniga, extraordinära, spännande, roliga, djupa, osannolika, omöjliga saker som kanske ligger till grund för hela er relation, helt bortglömda, eller helt annorlunda ihågkomna. En undrar var minnena egentligen finns, om de finns, om ens nära och kära lever i samma värld som en själv och kanske mest av allt vad som kommer att hända med minnet och hur en kan bevara det. De mest minnesvärda minnen kanske kommer att upplösas, krossas mellan oförenliga motsatser eller rinna ut i sanden när ingen längre kommer ihåg dem. Var tar minnet vägen? Var går en önskning, en viskning för döva öron, en dans i mörkret, ett brev som aldrig skickas? Det är saker jag undrar mycket över.

Och det leder mig, på dubbla omvägar, till en historia jag tänkte berätta. Historien om min mamma, de nio första åren eller så när det bara var mamma och jag. Eftersom jag kommit fram till att det är ännu värre att vara den enda som kommer ihåg någonting när den andra som skulle kunna komma ihåg är död. Det verkar helt enkelt säkrast att jag skriver ned vad jag minns av henne som ingen annan gör. Det kan bli helt ointressant för dig, kära läsare, bara så att du vet.

Hon rökte i lägenheten. Den lilla tvåan på Gnejsvägen var som insvept i ett permanent grönbrungrått dis av sjuttiotalstapeter och Marlbororök. Jag var aldrig medveten om det förrän jag kullerbyttade litet snett i sängen framför teven en gång och fick en askkoppfull aska i ansiktet. Jag brukar inte lägga märke till lukter om jag inte anstränger mig eller lukterna i fråga är särskilt starka, men lukten av högar av begagnade ciggaretter i min näsa kan jag fortfarande känna idag. Särskilt rökiga scener i filmer kan faktiskt verka som lukt-TV för mig.

Men i alla fall. Efter det la jag märke till när hon rökte, och ställde frågor, och så fick jag prova att röka när jag var fem år. Det tog ungefär tjugofem år innan jag gjorde det igen; nästan lika länge innan jag överhuvudtaget accepterade några centralstimulerande medel ens som sociala lättnadsmedel. Det kan ha varit det mest effektiva föräldraskapandet mamma någonsin gjorde, åtminstonde räknat i tid- och energiåtgång i relation till resultat.

Vi kan nog säga att mamma hade en ekonomisk elegans. Hon lärde mig att äta mig mätt även om maten var hemsk; en nyttig lektion och samtidigt ett sätt att leva med en dagisfrökenlön som vid slutet av månaden ibland bara räckte till havregrynsgröt. Hon lärde mig att läsa när jag var fem, för att hon skulle kunna vila halsen när hon var sjuk lika mycket som för att stimulera min uppenbara språkliga begåvning. Hon lärde mig att göra frukost, möjligen fortfarande när jag var fem, eftersom jag envisades med att vakna hungrig klockan fem. Hon lät mig gå till skolan ensam, en promenad på trettio minuter för en sexåring, och det var mycket jag lärde mig av det - att passa tider, att se upp i trafiken, att jag kunde gå, att jag inte behövde någon att säga åt mig vad jag skulle göra; att jag kunde klara mig själv (fast det tog sådär tjugo år innan jag verkligen började förstå den biten). Samtidigt som mamma sparade någon timma.

Och hon jobbade på dagis och fritids där jag inte gick, antagligen både för att ge oss båda tid för oss själva och för att undvika jäv. Och kanske för att slippa tänka på hur olik jag var de andra barnen, åtminstonde på arbetstid. Jag tror jag har berättat, fast jag kan inte hitta den posten, om hur sagorna hon berättade för mig var både godnattsagor och metaforer som förklarade många svårbegripliga saker på sätt som jag kunde förstå. Hon lärde mig allt jag vet om att handla av flera olika anledningar, med flera olika mål.

Att handla mångbottnat, och tala mångbottnat. Det är inte lätt, och knappast så praktiskt som det låter ens när det fungerar, och när en tänker på saken handlar denna förmåga ytterst om att effektivt manipulera sina medmänniskor. Men det är ändå så, så roligt att säga flera saker på samma gång. Det är en stor del av målet med mitt författande, att uppnå den här elegansen där varje ord jag säger och varje ord jag inte säger bågnar av betydelser.

Jo, det har hänt ett fåtal gånger att jag lyckats vrida mina ord, i en helt försvarslös konversation, så att jag infekterat en och annan mening med en djupare önskan som jag kunnat höra passera offrets mentala försvar på ett sätt som nog skulle gjort Erickson stolt. Vid de tillfällena brukar jag tänka "Fy vad smart jag var nu, hur gick det till?", följt av "Jag är en hemsk människa, hur kan folk få göra sånt här mot varandra?" och "Hen förstår säkert precis vad jag håller på med, det här kommer att bli pinsamt." Fast ska jag berätta något skrämmande? Det är mycket svårt att motstå den här typen av lingvistisk programmering. Det är något helt annat än psykologiska härskartekniker som kan användas för att dominera en konversation så länge en eller flera parter inte är medvetna om vad som händer. Den som är sjuk nog att vilja utnyttja sina medmänniskor maximalt skulle kanske kunna bara genom att välja sina ord väl konstruera ett språk som den som inte talar detta språk flytande saknar ord för att kunna säga emot.

När jag nu tänker på det gjorde jag allting som mamma bad mig om. Tills dagen hon dog. Jag sa aldrig emot. Faktiskt lånade jag henne pengar dagen innan hon dog, fastän jag var nästan pank och anledningen till att hon behövde de här pengarna var så luddig att jag hade en känsla att det bara var en ursäkt för att ringa mig.

Hon behövde kanske några fickpengar i Stockholm, sa hon.

Jag har inte så mycket, sa jag, och avskydde hur det lät som en lögn som om jag inte ville ge henne något, som om jag inte skulle gett henne varje korvöre jag hade om hon ville, varje t-tröja jag ägde om hon ville.

Ja hur mycket har du, lite vore ändå bättre än inget, sa hon. Jag tänkte att hon lät yr, men jag trodde att det var för att hon nyss vaknat från en tupplur. Hon hade en hjärnskakning och var så fullproppad med smärtstillande att hon antagligen inte kunde ana det blödande magsår som i detta ögonblick höll på att döda henne. Om vi hade pratat litet, som folk brukar, hade jag kanske anat att hon inte mådde bra. Kanske skulle hon rentav ha berättat det själv, om vi hade närmat oss något i stil med en konversation. Kanske skulle jag ha kommit på middag och varit där och ringt en ambulans på morgonen när hon föll ihop i hallen, om jag varit den sortens son som kommer på middag mer än tre-fyra gånger per år; kanske skulle hon bjudit in mig på middag om hon inte vetat lika väl som jag om den skärande, öronbedövande tystnad vi skulle ha delat, med varandra som enda sällskap.

Men i stället lånade jag henne mer än hälften av mitt livs besparingar (200:-) och vi sa ingenting mer till varandra.

Det var förstås mycket senare. När jag var liten frågade jag mamma varje gång jag ville ha ett äpple. Jag hatade att upprepa mig (jag hatar fortfarande att upprepa mig (fast jag upprepar mig oftast tre-fyra gånger varje gång jag säger något)), så jag förenklade processen eftersom tills jag bara behövde höja ett äpple i handen med en frågande min och hon bara behövde nicka, men det var fortfarande kommunikation. När jag tänker på saken kanske den sociologiska katastrofen började precis samtidigt som mamma förkunnade att vi fick äta precis så mycket frukt vi ville, när vi ville, utan att fråga. Inte för att de sakerna hade med varandra att göra, de bara hände samtidigt.

Antagligen var det styvfar som torpederade vårt förhållande, helt omedvetet, bara genom att träffa mamma och därmed förändra mina rutiner som trots att ingen ingen förstod det och trots att jag hatat det så länge jag kan minnas var oerhört viktiga för mig. Eller kanske växte jag bara upp tillräckligt för att förstå att jag inte visste vem hon var eller hur jag skulle prata med henne. Men frukt-incidenten hände kort efter att de flyttade ihop, när jag var nio. Och förfallet tog länge, länge.

Jag minns allting så tydligt. När jag åkte pulka i backen där en kille en gång bröt nyckelbenet, och mamma ropade att maten var klar - för henne var det enklare att göra sig hörd tre kvarter bort i en mild snöstorm än att gå samma sträcka. När jag såg på film första gången, Bröderna Lejonhjärta, på en hysteriskt stor åbäkig moviebox som betraktades som en högtidlig, svåråtkomlig relik. När jag drömde att jag gick med mamma på vägen nedanför pulkabacken, så långt bort hemifrån som jag kunde föreställa mig, i en märklig skymningsdager, och hon lämnade mig och gick genom tunneln, bort från världen, och hon kramade mig och sa hejdå och sa att jag inte fick följa efter henne, och när jag vaknade vågade jag inte gråta, och jag berättade aldrig om drömmen för henne. När vi åt picknick på gräsmattan mitt i kvarteret, och jag såg henne sitta ned i min lekplats och märkte för första gången hur stor hon var, som ett berg. När vi åkte tåg till Järna för att hälsa på en före detta grannfamilj. Två bröder ungefär i min ålder som en gång förbryllade mig genom att påstå att deras telefonnummer var en sexsiffrig siffra i stället för tre tvåsiffriga, som nu gjorde mig förlägen genom att göra äggröra precis som jag önskade (inte för att jag visste vad det var), eftersom en gäst måste få allt precis som han vill. Chocken när jag förstörde deras klibbiga gummihand och fick veta att jag skulle betala för att ge dem en ny.

Jag hade för den delen femton kronor i veckopeng. Dagens ungdomar skulle gissningsvis anta att det var en mindre förmögenhet i åttiotalspengar, men låt mig säga så här. Jag kunde antingen köpa en Bamse eller Kalle Anka för omkring fem kronor och en godispåse för resten, eller en Spindelmannen för 9:90 och en glass för resten. Enbart en Piggelin för fyra kronor efter att de höjde priset till 10:90. Eller investera hela förmögenheten i trettio tuggummin, alternativt gå till bensinmacken i andra änden av Carlshöjd och få hela trettiosju förtioöreskolor, det billigaste godis som fanns.

En gång smällde jag hela pengen på en glass. Alexandra, den gigantiska struten med en nougatdroppe i mitten. Veckan efter det gick jag till charkdisken och köpte nougat för vartenda öre. Om jag minns rätt letade jag i skålen med handskurna nougatstycken invirade i plast i en halv evighet för att hitta en bit som kostade så nära femton kronor som möjligt, tills en expedit sa att jag fick vilken bit jag ville för det priset. En radikal affärsidé tänkte jag, när de nu varit så noggranna och gett varje bit en egen prislapp beroende på vikt, från sådär 12:86 till typ 15:41. Fast jag var inte så överväldigad att jag inte tog den dyraste.

Det var tider det. Det och allt det jag sa så effektfullt här. Men det som slår mig är hur liten plats mamma har i dessa minnen. Som jag påpekade så kände jag henne inte särskilt väl. Och mer än så, antar jag, att jag som de flesta barn inte uppskattade henne. Jag kan inte minnas en enda gång, utom då hon skurit eller slagit sig, då jag oroade mig för henne. Kanske trodde jag att hon var osårbar. Kanske är jag den mest okvalificerade levnadstecknare som tecknat. Men jag försökte i alla fall.

Mitt namn är Emil Wikström, och ibland skriver jag bara för min egen skull.

Ge mig mod nog att göra vad jag vill, medkänsla nog att göra vad min nästa vill och ansvarsfullhet nog att vilja det bästa för alla.

En mycket sen kväll i början av Mars

Jag har mycket svårt att sova på främmande platser. Jag brukar också sova mycket litet när jag druckit. Och jag har en gammal vana att vakna tidigt oavsett när jag somnat. Med allt det i åtanke föredrar jag att festa tills bussarna börjar gå, omkring kl 6 på morgonen, de gånger jag blir indragen i fester med lillebror i Hörnefors.

Hellre än att somna kl 5 och vakna 6:30, för trött för att kunna läsa en bok eller gå en promenad eller göra någonting annat än att ligga och tänka på hur trött jag är och hur långsamt tiden går och hur lillebror antagligen kan sova tolv timmar till om ingen väcker honom och hur ingen av oss kommer att vara i form för konversation de två till fem timmar vi är vakna samtidigt, om jag nu orkar vänta, och ta en buss innan kl 8 i alla fall. Det borde vara självklart.

Så jag kommer till stationen 5:45 eftersom jag tror mig veta att den första bussen hem går 5:50. Det är ett livlöst ödeland, för kallt för att någonting ska leva. Ingenting rör sig. Den blekaste gryningshimmel man kan tänka sig ligger molnlös över de tomma cykelställen och tegelbyggnaden med alla sina överdrivna dimensioner. (Jag minns hur vi lärde oss i arkitekturhistoria hur de första tågstationerna byggdes gigantiska för att torna upp sig och få människorna att känna sig små och bättre inställda på att lyda överhögheten, och märker att inte mycket hänt sedan dess.) Ett av de inre lagren automatiska dörrar akriveras när jag går förbi utanför. Ytterligare slöseri med energi. Stationen är låst och bussen går inte förrän 6:05 eftersom det är Lördag och det är orimligt kallt och jag är glad att jag är pissnödig eftersom det är lättare att stå och uthärda kylan när man har andra bekymmer att tänka på.

I glasdörren får jag syn på min spegelbild och hoppar till. Med mitt vildvuxna skägg täckt av frost ser jag ungefär sexhundra år gammal ut.

Jag stirrar istället på vindkraftverket som snurrar i fjärran, bakom en ridå av nakna träd. Det snurrar våldsamt fort, eller kanske verkar det bara så för att det är det enda i hela världen som rör på sig. Jag står i skuggan av den upphöjda tågbanan som byggdes efter att jag flyttade härifrån och ser på kraftverken som byggdes efter att jag flyttade härifrån och tänker att ingenting är som förut. Jag saknar den bekväma busshållplatsen som fanns så nära vårt hus man kunde komma på storvägen, där jag ofta suttit och väntat på bussar som dröjt så mycket som en halvtimma utan att klaga, i solljuset med gräset mellan tårna och vindens sus i skogen intill. (Alla minnen av försenade bussar om vintern har jag tappat.) Något visst var det med sättet som solen kunde träffa tallarna i trädgården tvärsöver gatan, eller skapa ett besynnerligt skuggspel i fönstren på den tillhörande villan.

Jag saknar min mamma också, litet bara, en nästan smärtfri glimt av livet som varit. En gång för kanske fjorton-femton år sedan, då jag fortfarande bodde hemma och fick nästan daglig övning i att prata med människor. Jag och mamma var hemma mitt på dagen och såg på teve, och när det blev reklam bar jag tvätt till tvättstugan som mamma bad. Inget märkvärdigt alls. Bara livet som pågår.

Ingenting kommer att bli som förut igen, viskar den frusna forsen. Det är inget fel med det, tänker jag.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill möta vårens makter obeväpnad.

Vad skulle vi göra utan listor?

Blogga en gång i kvartalet kanske. Men desto bättre:

1. Hur gammal är du?
Tjugo och några månader. (148)

2. Hur gammal känner du dig?
Elva, femtiofem eller nåt i den stilen.

3. Vad har du gjort i dag?
Laddat ned Saturday Night Live och börjat titta. Det är bara 38 säsonger på 24 entimmesavsnitt, det borde snart vara avklarat. Okej då, de är faktiskt snarare en timma och fem minuter.

4. Vilken film såg du senast?
Wreck-It Ralph. Kanske är jag fortfarande tevespelsnörd, men jag tror det är en av Disneys bästa hittills.

5. Vem ringde du senast?
Gissningsvis kusin Matilda. Jag minns inte.

6. Är du besatt av någonting?
Vi som har Aspergers kallar det "specialintressen", men frågan är inte om utan hur mycket. Jag har ägnat en del av min hjärnverksamhet åt boken jag skriver varje ögonblick sedan innan årtusendets början, ofta en hyfsat stor del, så jag märker knappast små besattheter som kommer och går på en dag eller vecka.

7. Är du rädd för blod?
Jag visste inte att de höll räkningen, men det visade sig att jag gav blod för nittiosjunde gången i måndags På blodbanken tävlar man litet vänskapligt om vem som kan vara lugnast och mest obrydd av blodet, jag minns en rolig dag när jag gav plasma till exempel.

(Blodplasma tar 30-60 minuter att donera och kan ge litet värk i venen, och kräver mer bandage efteråt än enkel blodgivning.)

Mitt förband var kanske slarvigt gjort, eller så rörde jag mig oförsiktigt, men i alla fall började blodet rinna redan på vägen från min brits till fikarummet. Min underarm såg ut som en skräckfilm och droppade på golvet och jag höll upp den för en stöterska och sa "Jag har visst en liten läcka här." Hon skrockade lågt och sa något om att plugga igen. Jag ville så gärna peka och skratta åt ett par givare som låg på britsar intill oss ochs om jag anade vred sig i ångest, men att vrida det minsta på huvudet för att ens se dem ordentligt vore inte riktigt lika coolt som att inte göra det, så jag lät bli.

Det var hur roligt som helst.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Det rummet i min tvåa som inte är sovrummet, där jag spenderar kanske 80-90% av min vakna tid? Jag skulle kunna räkna upp varje föremål här med slutna ögon, men jag kan försöka en mer narrativ beskrivning.

Vi ser vardagsrummet i en inte riktigt typisk Nordsvensk ungkarlslya. Ett stort rum som marknadsföringen säkert skulle beskriva som "öppet, ljust", med stora fönster på motsatta sidor, vitt tak, mycket ljusa tapeter och ljust trägolv. Trots en serie tunga bokhyllor tyngda med serietidningar som tycks ta upp halva rummet, en avskiljningsvägg som gör en fjärdedel av rummet liksom till sitt eget rum, och en soffa placerad mycket osmidigt mitt på golvet ger rummet mycket riktigt ett ljust och öppet intryck.

Sladdar och kablar slingrar över golvet och hänger fritt mellan samlingen av stora svarta elektroniska leksaker som tar upp en hel vägg, och vi undrar hur elräkningen här kan se ut. Två bord och tre  hyllor - varje öppen horisontell yta över golvnivå - dignar av prylar, papper, böcker, filmer, tevespel och annan bråte utan synbar ordning. 

Men när vi tittar närmare visar sig en och annan mindre uppenbar detalj. Rummet innehåller inte mindre än femton trämöbler, varav fjorton är uppenbart hopsnickrade för hand. Bladen i de kringspridda anteckningsblocken är fulltecknade på båda sidorna. Den fristående soffan står på en matta, för att lätt kunna flyttas utan att repa golvet. Skålen med chips är präglad med orden "Höganäs keramik". De noggrannt inramade tavlorna på väggarna är amatörmässiga lokala landskapsmålningar. På en vägg sitter en affisch föreställande ett ansikte som döljer tusentals ord och små teckningar. Väggklockan hänger precis en minut åt sidan. Bland högarna av DVDR-skivor, laddningsbara batterier, tandpetare, USB-sladdar, överdrivet avancerade digitalkameror, burleska kapsylöppnare, räkningar och modeller av Minas Tirith finns en speldosa med en halt dansande katt. De gulliga tavlorna med det åtskilda paret hänger som av en händelse olika högt, i en vinkel som gör det osäkert om de kan se varandra. En pytteliten fläkt med tillhörande solcell tronar längst upp på en bokhylla tillsammans med en teddypanda som ser ut att ha överlevt några årtionden av att gnuggas mot smutsiga kinder och en hängning. Samt en sliten docka av ihålig plast täckt av någon slags orange filt, med långt vitt hår och glasögon och en gigantisk ciggarett i mungipan, en gitarr i handen, ett guldmynt fäst i en kedja i bältet, orangea clownskor och dito handskar, en gul- och rosablommig overall, en lång ärmlös orange rock, en röd keps och blommor i håret.

(Jag har ingen aning om vad hippie-hallickdockans grej är.)

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Få se, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme, Göran Persson, (suck) Carl Bildt. Tydligen inte. Jag var tvungen att kolla upp hur Fälldin stavades dessutom.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Jag hade inte ens en aning om att det var ett H i Thorbjörn.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
"Urtvättad" är en färg, visst?

12. När vaknade du i dag?
Typ nio.

13. Vilken är din favorithögtid?
Midsommar. Den varmaste, ljusaste, vänligaste och mest informella av högtider, och så är alla älvor och Näcken och sånt kul i farten. (Om en tror på sådana ting.) Och det roar mig att kyrkan inte ens försökt ta över den och bestämma åt oss vad den handlar om och varför vi ska fira den.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
I min bok. På det ena eller andra sättet.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Stormfront.org

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Långa dagar och behagliga nätter. Inte ensam. Levande.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Ingenting. Vad är det för fel på mig som gör att jag glömmer att det finns musik tills någon påminner mig? Låt oss åtgärda detta misstag med litet Muse, till att börja med.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
När jag var tolv bröt jag högerarmen i ett väldigt enkelt brott tack vare ett väldigt komplicerat hopp från en gunga. Jag fick ensam ta mig hem, komma över traumat då jag var övertygad om att min arm skulle vara krokig resten av livet och komma ihåg rätt nummer till mammas jobb, men det gick bra ändå.

Jag tror jag var femton eller sexton när jag bröt vänster tumme på ett ganska orginellt sätt: Genom att hålla i min styvbrors arm för hårt när vi brottades. Ett hål i skelettet hade uppstått spontant, som tydligen händer en person på tvåhundratusen. Så jag fick ha gips en längre tid och sedan när det visade sig att det inte läkte av sig självt opererade de in en bit ben från min höft och jag blev sängliggande längre än jag varit förr eller senare och fick ett par snygga ärr.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Bröd, smör, ost, jos, mos och brännvin. Okej, det blev en referens till Socker-Conny där på slutet men jag bryr mig inte så mycket om att ha mina favoriter på lager då jag bor fem minuter till fots från stans näst största mataffär.

20. Vem är din favoritkändis?
Neil Gaiman. Jag har träffat honom. Underbar människa.

21. Vad är du på för humör just nu?
Jag undertrycker min frustration av att inte få något jobb gjort med hejdlösa sarkasmer. ("Genevekonventionen måste såklart förbjuda en tortyrmetod innan man kan överväga att det kanske är fel att använda den. Om bara det fanns något sätt att räkna ut vilka saker du inte vill att någon ska göra mot dig men som fortfarande är okej för dig att göra mot andra.")

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Är Ryssland sin egen världsdel? Nä bara Amerika och Evropa då.

23. Snarkar du?
Jag anser att jag inte kan snarka utan att väcka mig själv, fast det finns rykten. . .

24. Vilka yrken har du provat på?
Målare (konst), barnvakt, skogshuggare, superhjälte, butiksbiträde, skojare, komiker, skådespelare, bonde, bagare, psykolog, guldvaskare,, städare, flyttkarl, tiggare, sexarbetare, serietecknare, professionell e-sportare, snickare, demontör, målare (vägg) skrivmaskinsreparatör, leksakssorterare, journalist och vad kallar man någon som försöker en vågad kupp för att ta över världen eller utpressa den på pengar? Inte för att jag har gjort det, men jag har gjort en del tankeexperiment, och det är brottsligt bara att planera sådana saker, så det räknas väl som att prova på.

Jag har tjänat mer pengar på att ge blod än på alla andra jobb jag haft tillsammans, förstås.

25. Hur går du helst klädd?
Barfota, t-tröja och någon slags byxor.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Skorpionen. Det har vi tagit upp förut.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Allting med ostsmak. Visst är det synd att allt godis med ostsmak är ohyggligt onyttigt, men så är det.

28. Vad sa du senast?
Om vi inte räknar med allt jag sitter och muttrar för mig själv medan jag skriver, sånger jag sjunger med i eller de små artighetsfraserna jag använde när jag gick till affären nyss, var det nästan säkert "Vi ses" till kusin Matilda i förrgår.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Matematik. Jag har förändrats mycket. . .

30. Vad har du på dig just nu?
Tre ton luft.

31. Vilken är din favoritaffär?
Den flytande marknaden i Undre London. Eller om vi ska hålla oss till den här världen blir det Åkerbloms bokhandel.

32. Vad har du för storlek i kläder?
Jag har hellre för stora kläder än för små.

33. Vad har du i dina fickor?
Plånbok. Om jag tar på mig min jacka blir svaret dessutom busstidtabell, mössa, handskar, en påse Fisherman's Friend med körsbärssmak samt en karamell från Systembolaget som jag sparat för att det är ännu mer surrealistiskt än det låter. En karamell från Systembolaget. Inslagen i papper med Systemets logo och allt.

34. Vad köpte du senast?
Finjos till extrapris, som jag just nu upptäckte inte innehåller några som helst vitaminer fast den smakar som en bedragen citron. Konstigt.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Sju. En gång sen jag flyttade hemifrån.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Jag antar att det är en ande som låter mig välja tre saker innan den teleporterar mig till ön i fråga, för om jag blev strandsatt i vanlig ordning skulle det rimligtvis bli de tre saker jag garanterat har med mig snarare än något valfritt: Plånbok, glasögon och mobil eller möjligen armékniv.

Men frågan är väl vad jag tror att jag behöver om jag är praktiskt taget garanterad att aldrig träffa en annan människa igen så länge jag lever. Det är kanske svårt att föreställa sig, Matilda, men enkelt att svara på då mina prioriteter är mycket tydliga.

1. Penna.

2. Papper.

3. Tidskapsel.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Nej, bara människa.

38. Senaste filmen du såg på bio?
The Hobbit. (Det var den näst senaste också.)

39. Har du blivit sydd någon gång?
Inte lika många gånger som jag borde. Har ett fult ärr på låret och tre snygga på höften, tummen och pekfingret.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Det som händer i sommarnatten etc.

41. Vad åt du till frukost?
Två rostmackor med ost och paprika och ett glas vatten. Så nyttigt.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag var uppspelt av att ha min egen lägenhet, skrev på fel bok, spelade för mycket tevespel, lånade ut för mycket pengar, visste väl inte vad jag gjorde. Fast jag minns att jag hade några mycket goda vänner på Internet som gav några betydande boktips.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Bara i de drömmar där jag kör bil. Inte så ofta där heller faktiskt.

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Jag demonstrerade för ett barn att det finns en massa roliga bilder på Internet, Katten Pusheen till exempel. Det låter kanske inte som att någon gjorde något för mig, men det var så roligt att se någon upptäcka dessa saker.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Den ligger därt den ligger. Vanligtvis på vardagsrumsbordet.

46. Vad var det sista du åt?
Två rostmackor med ost och paprika. Jag måste laga middag snart.

47. Vem är världens vackraste kvinna?
Vad är skönhet? Chloe kommer osökt för mig, en Belgisk serietecknare, människoälskare och magiker. Hennes konst och hennes liv verkar gå ut helt på att lära oss att inte döma varandra, inte etikettbelägga människor; att lära oss mod, ansvar, respekt och ärlighet.

48. Är du blyg?
Snarare rädd än blyg.

49. Vilken var den sista konserten du var på?
När var det Roger Pontare var i stan? Jag gick förbi där, onykter, med lillebror och några av hans vänner. Jag vet inte hur medvetet vi sökte konserten precis.

Jag brukar föredra inspelad musik. För stora högtalare får min kropp att vibrera på ohälsosamt vis, och folksamlingar får mig att känna mig ensam.

50. Vad heter du i andranamn?
Emil. Jesper Emil Mattias Wikström är mitt fullständiga namn.

51. Har du varit med om en bilolycka?
Nej, men jag har blivit påkörd av en bil. Gick på ett övergångsställe när en väntande bil plötsligt accelererade och jag fick ta stöd mot dess huv med handen för att häva mig själv ur vägen. Det hände så oväntat att kusinen och jag fortsatte gå helt obekymrade omkring tio sekunder till innan någon av oss reagerade, och då var det alldeles för sent att vända sig om och undersöka vad som pågick. (Se fråga 7.)

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Hur många olika ämnen kan jag ha konsumerat som finns kvar i kroppen utan att någon vet om det? Kanske några hundra. Men om vi talar om hemligheter så skulle jag väl inte avslöja att jag hade hemligheter om jag ville ha dem hemliga?

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Sex är kul har jag hört.

54. Har du några husdjur?
Bara några damråttor.

55. Vill du gifta dig?
Jag brukade tänka att äktenskap var onödigt krångel och ingen borde gifta sig, men det slog mig att det var en väldigt negativ inställning och nu vill jag att alla i hela världen ska gifta sig med alla andra. Tänk dig en värld där alla ger den tillit och respekt och omtanke om varandra som en äkta make förtjänar.

56. Var växte dina föräldrar upp?
Lycksele och Boliden mest.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Nej, jag går hellre till stationen själv.

58. Har du svenskt ursprung?
Jag är lika svensk som en Sverigedemokrat.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Några stycken. Min favorit är Emil Senil. (Det rimmar så dåligt.)

60. Vilka är dina största svagheter?
Namn och ansikten. Eller andra människor i allmänhet.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är fortfarande svag för ordning och struktur.