Livet utan mamma, dag 1

För omkring femton timmar sen fick jag veta att min mamma var död. Antagligen var det mer än en liten hjärnskakning som hon fick för ett par dagar sedan, som läkarna trodde. Man vet inte säkert än och jag har inte sett henne. Det spelar mindre roll.

Det mest sorgliga är resten av familjens sorg. Jag spenderade en darrande tårfylld nattvaka med kusin Matilda, fruktlöst maktlöst hjälplöst tröstande henne, men själv är jag inte ens säker på att jag saknar mamma. Jag tycks inte ha någon som helst svårighet att acceptera att hon är död. Låter det fruktansvärt?

De mest förintande känslorna verkar utebli för mig. Kanske stänger min kropp av dem som en försvarsmekanism, för att hindra mitt hjärta att brista. Eller så har mamma och jag glidit isär de sista tio åren eller så så att jag redan hunnit vänja mig vid hennes frånvaro. Eller så förstår jag bara inte vad det är jag känner som en normal Aspergare.

I vilket fall är hon borta, och det återstår bara att säga farväl.

Tack för allt du gett mig.

Tack för att du funnits.

Tack för mitt liv.

Förlåt för att jag inte vågade vara mer för dig.