Skriver förtäckt, i små stunder, med avmätta tangentslag, undvikande texten med blicken med samma instinktiva skräck som människors ögon. Har min bok fått liv?

Om du räcker mig din hand så släpper jag dig inte

Ett hus utan väggar eller dörr
För stort för att stänga någon in
För litet för att stänga någon ut
Ett med världen, och en
Jag vill så gärna nå dig
Om jag visste
Vilken riktning
Jag ska sträcka mig

Mitt namn är Emil Wikström, och jag kommer inte ut för julen står för dörren.

Om vapenbröder

Soldaten som skjuter dig är inte din fiende. Han är ingen främling för dig.

Hans ledare har ljugit, hotat, förfört och tvingat honom hit precis som du.

Hans motiv, hans prioriteter, hans hopp och fruktan är saker du helt förstår och kan sympatisera med.

Han är din medarbetare, din förtrogne, din kollega.

Han är lojal, ärlig, pålitlig.

Han kommer aldrig utnyttja dig, aldrig överge dig, aldrig vara rädd för att dela med sig av sina problem med dig.

Om du dör för hans hand dör du inte ensam.

Mitt namn är Emil Wikström och idag lyssnar jag på Brothers in Arms.

Varför måste man ha ett liv när det finns så många att välja på?

Om jämlikhet

Om du kan se på världen idag och säga "Ja, det finns tillräckligt många bostäder och tillräckligt mycket mat åt alla människor, men om vi ger bort det gratis har de inte förtjänat det och ekonomin kommer att ta skada", då väljer du pengar framför människor, och jag har inget emot att säga dig att du valt fel.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på samhällets bevarande och utveckling.

Dagens dikt

Fångens Litani:
Du kan ta allt från mig
som du kan ta från mig
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan göra vad du vill med mig
som jag inte kan hindra dig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan få mig att göra vad du vill
som du kan få mig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du har exakt så mycket som du kan ta
och ingenting annat.
Du har ingenting som jag kan ge
och du får ingenting.
Du kan inte få min själ.
Du kan inte få mitt hjärta.
Du kan inte få mitt sinne.
Du kan inte få min respekt.
Du kan inte få min skuld.
Du kan inte få min kärlek.
Du kan inte få mitt hat.
Du kan inte få mitt hopp.
Du kan inte få min skräck.
Du kan inte få min omtanke.
Du kan såra mig
men du kan inte få mig att bry mig.
Du kan döda mig
men du kan inte rädda mig.
Du kan låsa in mig
men du kan inte få mig att vilja stanna.
Om du vill ha någonting av mig
får du det inte.
Jag är inte din.
Jag är fri.

Varar längst

Att jag inte postar så mycket, precis som att jag inte pratar så mycket, beror på att jag vill vara ärlig.

Visst lärde jag mig när jag växte upp att det oftast var ett misstag att prata, och självförtroendet har aldrig hämtat sig. Och jag försöker kompensera genom att säga viktiga, roliga, meningsfulla, mångbottnade, förtrollande saker som visar att jag är värd att lyssna på och anstränga sig att förstå. Mer eller mindre framgångsrikt. Men innan allt detta, har jag kommit på just nu, finns viljan att tala sanning.

Jag gillar inte lögner, för att använda en underdrift. Man skulle kunna kalla det en fobi, det vill säga irrationell skräck som inverkar på mitt vardagsliv och många av de beslut jag fattar, beroende på vad man menar med rationell. Det verkar rationellt för mig att avsky lögner så mycket. Fast jag är förstås av naturen fundamentalt oförmögen att hantera inkongruenta verklighetsbeskrivningar; det faktum att någon vet eller inte vet andra saker som inte passar ihop med vad jag vet eller inte vet är för mig ofattbart. Det förolämpar mig; det skändar; det befläckar världen att något sånt kan tillåtas att finnas.

Inte för att jag inte kan handskas med denna blinda fläck precis som människans fantastiska sinne så elegant brukar göra, genom att fylla ut det omgivande rummet, genom referenser, extrapolatering och så vidare. Intellektuellt kan jag förstå lögner, och till och med varför folk ljuger. Men det gör ingenting för att hindra den instinktiva känsloupplevelsen som inträffar när jag konfronteras med dem utan förvarning. Jag tror jag har pratat om det här förut.

Det som är nytt är att jag nu förstår, och lyssna noga för det här är något som händer mig mycket sällan, att jag vill något; jag vill tala sanning. Jag vill att du som talar med mig ska vara ärlig, och jag vill vara ärlig när jag talar med dig. Jag vill lita på dig.

När jag tänker på saken har jag alltid velat lita på alla jag möter, till varje pris.

Så det är så här det känns att vilja saker. Jag undrar om jag kan vilja något bara litet, i stället för att vilja så mycket att jag skulle kunna bränna ned världen. Små vettiga viljor kanske skulle räcka för att få något gjort utan att bli lamslagen av skräck för vad som skulle hända om jag inte fick som jag ville. Det är ett nytt och oprövat fält för mig men det verkar som jag kan hitta det som människan kallar motivation.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har mycket att göra.