En metafor för de empatilösa

Tänk dig en skog. En enorm skog i norra Kanade eller Ryssland, med flera miljarder träd. Det är kallt och ensamt och du kan inte besöka alla träden, inte ens om du levde i tusen år. Men en del av träden är speciella. Kanske de flesta, eller en mindre del, eller bara en handfull i hela skogen. Det vet du inte. De kanske är gjorda av guld, eller uppfyller önskningar, eller berättar hemligheter. Något kanske älskar dig, om du ger det en chans. Det vet du inte. Du kommer aldrig att få veta om du inte hittar ett av de här speciella träden och tittar närmare.

Är det värt att leta, tycker du? En jag känner tycker inte det. Han som inte hört av sig sen jag frågade honom om han röstade på Sverigedemokraterna. Han menar att det är praktiskt att tro på fördomar, eftersom de ofta innehåller någon sanning. Det sparar tid och energi. Om de är sanna för i nittio procent av folkgrupp X, frågade jag honom, är det inte tio procent som är rättfärdiga människor som du inte ger minsta chans för att helt andra människor gjort fel? Jo men den lilla chansen ger ju inte lika mycket som att ägna sin tid åt folk som tenderar att vara bättre människor. Och om fördomarna bara är sanna i tio procent av fallen då? Det är ändå inte bra nog för att vara meningsfullt.

Så chansen finns ju att du bara slösar tid i skogen. Många träd är ju helt vanliga exemplar som inte kan erbjuda dig nåt. Du kanske till och med redan hittat ett träd som du tycker är tillräckligt. Vad har du att förlora på att sluta leta? Kanske till och med se till att få hela skogen bortförd så att du kan njuta av utsikten i lugn och ro. Du har ju faktiskt hört talas om någon som slog sig av en fallande gren i huvudet, det är inte helt riskfritt. Och efter all denna tid har ju ingen ens kunnat säga säkert om du kommer att hitta något du har användning för.

Mitt namn är Emil Wikström och jag är ett träd i mängden.

Att göra 2016

Fyra av böckerna på den här listan har jag i hyllan, så extra svårighetsgrad: Inga böcker jag läst förut.

Mitt namn är Emil Wikström och jag behöver nog en fjärde bokhylla snart.

De roligaste människorna på Internet och deras hemliga roligheter

Om någon av min läsare missat det gillar jag Loading Ready Run och deras oavbrutna ström av komedi som förgyller åtminstonde sex dagar i veckan. Den främsta kritiken är faktiskt att de gör så mycket att det är svårt att hålla reda på allt. De verkar också kroniskt ambivalenta om att berätta för folk vad de gör. Så att grundaren och pappafiguren Graham Stark har en blogg har jag missat i flera år, med godbitar som

som visar att deras liv i stora delar tydligen är precis så hejdlöst roliga som det verkar på video. Så det var dagens stora upptäckt. Sen är visst Kathleen med barn också.

Mitt namn är Emil Wikström, och respektera kändisar som anstränger sig för att framhäva sitt arbete i stället för att kapitalisera på sitt kändisskap men snälla nån.

Är Sverigedemokraterna fascister?

I korthet, ja. Men för att förklara saker för de som växt upp med fascisternas konstanta, brett uppmärksammade flod av lögner de senaste fjorton åren och kanske blivit litet hjärntvättade, låt oss börja från från början, med "invandringskritiken".

Vad tror du Sverigedemokraternas huvudfrågor, för att inte säga enda uttalade mål - att minska invandring, minska flyktingmottagande, minska EUs inflytande, att minska minoriters rättigheter - går ut på? Vad är mest sannolikt?

A) Att Sverigedemokraterna är de enda som förstår vad som faktiskt händer och alla ekonomer, alla politiker, alla historiker och alla samhällsforskare utom de som motiveras av rasbiologi har fel när de säger att öppenhet, fri rörlighet och kulturellt utbyte är bra för samhället, eller

B) Att Sverigedemokraterna drar precis samma lögner som varenda fasciströrelse i historien dragit för att komma till makten, och den stora majoritetens uppfattning är mer pålitlig än den lilla minoritetens?

Det är en fin samling lögner, finslipade av flera generationer tyranner. De tilltalar människans lägsta instinkter, de lovar att vi inte behöver bry oss om de där andra, de främmande, inte som om de vore våra egna grannar. De lovar att ge dig din ära tillbaka, få dig att känna stolthet, skydda ditt hus, ge dig ett job, snygga till kvarteret, påminna dig om vilken storhet du en gång haft, rensa ut de smutsiga och korrupta, ta bort allting som du känner är olikt dig.

Men i grunden finns det där ojämlika. De som är annorlunda är inte lika mycket värda. Det är okej att ta från dem och ge till oss eftersom vi är bättre än dem. Den svenska kulturella-eller-genetiska essentiella särskildheten får inte beblandas med Islam eller med araber eller med homosexuella eftersom den är överlägsen, och därför måste vi bygga murar omkring oss. Det handlar om att stänga gränserna till varje pris, inte för att människan mår bäst av homogena samhällen (lögn, se New York) eller för att invandring är dåligt för ekonomin (lögn, se New York), utan för att utlänningarna är dåliga, och de förtjänar inte att dela vårt överflöd.

Och ja, det är det som är fascism - att dela upp människor i mer och mindre värda för att rättfärdiga att ta från de mindre värda och ge till de mer värda. Det är en princip som kan ta många uttryck, som Spaniens barnhem under Franco där de svagaste fick dö för att de starkaste skulle härdas och bli bättre soldater, eller borgarnas arbete för att sänka skatterna för de rikaste, eller att skjuta 69 personer som du anser är värda mindre än en 100 000-del av dig eftersom de saknar din övertygelse, eller att be folk ställa sig på öresundsbron med en kulspruta för att stoppa flyktingkatastrofen från att sprida sig hit.

Eftersom det är okej att 60 miljoner människor saknar hem så länge de bara är utlänningar.

Mitt namn är Emil Wikström, och det frustrerar mig att alla inte begriper saker lika bra som jag.

Samtidigt som media börjar uppmärksamma flyktingkatastrofen som pågått de senaste åren och våra folkvalda tvingas hjälpa folk skriver jag en historia om någon som får ett hem efter hundra år på flykt

Det är inte som att jag kan tajma såna här saker, och historiens stora drag har jag haft klara minst fem år i förväg så det är knappast populärkulturen som påverkar mitt arbete. Det verkar snarare som att jag måste vänta på att världen under mina fötter ska vridas till rätt bakgrundsbild innan jag kan skriva.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag minns när de tunga sakerna för Jenny började hända kort efter att min mamma dog.

Nietzsche och jag

Jag har alltid varit rädd för att ha makt. Det är bara mitt fosterskadade självförtroende, inget nytt, men effekten blir inte mindre påtaglig för det.

Bara nu, när jag börjat lära mig teoretiskt hur makt ska användas, blir jag mindre rädd.

Bara nu börjar jag bli mer rädd för att jag låtit fel människor ta för mycket makt utan att göra något åt saken.

Nu, när jag knappt kan börja gissa vad jag skulle behöva göra för att få någon makt, eller om jag kan göra de sakerna.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle vara en bra statsminister.

Tack vare vår store landsfader, Jimmies, plåtkoll på omvärlden kan vi nu presentera Sverigedemokraternas plan "Hjälp På Plats" i sin helhet

Det är faktiskt lögn alltsammans eftersom de tre orden "hjälp på plats" är exakt allt planen innehåller.