Liten utmaning

1. Gör en skräpig tre-frames animerad .gif av dig själv.
2. Måste vara svartvit.
3. Måste vara tre "frames".
4. Måste vara du.
5. Måste vara dåligt gjord.
6. Måste vara kul att göra.

Det här är min bild av mig själv just nu. Jag skriver ansträngt, jag skriver intensivt och jag kopplar av och tänker på att skriva. Inom 0,75 sekunder.

Dagar i solen

Gick ned till en åker jag tycker om, med en avloppstrumma uppstickande en meter ur jorden. Där lade jag mig mot den solvara betongen och smuttade brorsans kvarglömda Licor 43 och skrev i min anteckningsbok.

Det gick exakt som jag hade tänkt mig, inklusive åbäkandet att trampa utt en liggplats i det vildvuxna ogräset, den kortvariga trivseln innan jord och betong trängde sig på hur jag än satt, och en högljudd grupp förbipasserande berusade unga män som lämnade mig ifred när jag låg stilla. Ingen vild och obunden kvinna dök upp för att förverkliga mina drömmar.

Väldigt oeffektivt sätt att jobba är min slutsats. Jag kan fantisera om att jag är där när jag skriver och göra det minsre besvärligt och mer behagligt för mig.

När blev det bättre att göra allting i mitt huvud än på riktigt?

Människonätter

Jag har inte pratat med någon på hela dagen, eller tagit mig längre från lägenheten än tvättstugan, så vid midnatt går jag ut i regnet med bara fötter. Det ger mer att skriva om såna här saker än att faktiskt göra dem, har jag upptäckt, men ibland räcker det inte att fantisera.

Ibland måste man gå och blöta ned sig och känna gräset under fötterna och plaska i vattenpölar och se att man kan gå i en halvtimma i Sveriges elfte största stad utan att se en enda rörelse, utom en katt och en lastbil, båda på långt håll.

Det börjar bli mörkt på natten nu, men fortfarande härligt varmt. Drömmarna kommer närmare. Jag känner mer förväntan än obehag när kyrkklockorna börjar ringa, fyra minuter över midnatt, borta från Backens kyrka där Farfar är begravd. Jag står vid grusvägskorsningen och väntar ett slag, kanske kommer han förbi och vi kan samtala litet.

Sånt händer aldrig i mina historier, det är för konstlat, för klyschigt. Men det här är bara verkligheten.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har inte hittat på ett ord på hela dagen.

När man väntar främmande och väntar till grevens timme med att städa och upptäcker att centraldammsugaren blåser i stället för att suga och så kommer ingen och man äter sex winerbröd till frukost

Att leva i mörker kan kännas som vishet - förmågan att observera din omvärld - eftersom du missar mycket mindre av det du ser; och att leva i trånga rum kan kännas som storhet, eftersom du inte kan växa dig större om du inte får plats.

Därför gillar vissa människor att gräva sig ned i smala korridorer.

Lite gladare nyheter

Idag har jag skapat en sak som inte funnits i sinnevärlden förut. Upplösningen till min första bok, som funnits i mitt huvud sen ungefär 2001. Vi har nått Berget Vid Världens Ände. Och snart, snart den stora upplösningen till akt 1 av Av Drake Och Kvinna. Det är spännande för mig, inte bara för att jag fått en sak som inte varit att bli.

Såna företag som karaktärer tar på sig i såna här böcker brukar sluta i antiklimax, men jag kan avslöja att såna klyschor brukar inte jag. Det trots att när hjältarna till slut faktiskt når bergets krön och ser ut över världens ände så regnar det.

Mitt namn är Emil Wikström, och min emailaddress är mitt jobb.

En nation, enligt J E Brown: En grupp människor förenade av ett gemensamt missförstånd om sin härkomst och av en gemensam avsky för sina grannar.

Nyttigt att tänka på såhär på nationaldagen.