Dagens dikt

Fångens Litani:
Du kan ta allt från mig
som du kan ta från mig
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan göra vad du vill med mig
som jag inte kan hindra dig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan få mig att göra vad du vill
som du kan få mig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du har exakt så mycket som du kan ta
och ingenting annat.
Du har ingenting som jag kan ge
och du får ingenting.
Du kan inte få min själ.
Du kan inte få mitt hjärta.
Du kan inte få mitt sinne.
Du kan inte få min respekt.
Du kan inte få min skuld.
Du kan inte få min kärlek.
Du kan inte få mitt hat.
Du kan inte få mitt hopp.
Du kan inte få min skräck.
Du kan inte få min omtanke.
Du kan såra mig
men du kan inte få mig att bry mig.
Du kan döda mig
men du kan inte rädda mig.
Du kan låsa in mig
men du kan inte få mig att vilja stanna.
Om du vill ha någonting av mig
får du det inte.
Jag är inte din.
Jag är fri.

Varar längst

Att jag inte postar så mycket, precis som att jag inte pratar så mycket, beror på att jag vill vara ärlig.

Visst lärde jag mig när jag växte upp att det oftast var ett misstag att prata, och självförtroendet har aldrig hämtat sig. Och jag försöker kompensera genom att säga viktiga, roliga, meningsfulla, mångbottnade, förtrollande saker som visar att jag är värd att lyssna på och anstränga sig att förstå. Mer eller mindre framgångsrikt. Men innan allt detta, har jag kommit på just nu, finns viljan att tala sanning.

Jag gillar inte lögner, för att använda en underdrift. Man skulle kunna kalla det en fobi, det vill säga irrationell skräck som inverkar på mitt vardagsliv och många av de beslut jag fattar, beroende på vad man menar med rationell. Det verkar rationellt för mig att avsky lögner så mycket. Fast jag är förstås av naturen fundamentalt oförmögen att hantera inkongruenta verklighetsbeskrivningar; det faktum att någon vet eller inte vet andra saker som inte passar ihop med vad jag vet eller inte vet är för mig ofattbart. Det förolämpar mig; det skändar; det befläckar världen att något sånt kan tillåtas att finnas.

Inte för att jag inte kan handskas med denna blinda fläck precis som människans fantastiska sinne så elegant brukar göra, genom att fylla ut det omgivande rummet, genom referenser, extrapolatering och så vidare. Intellektuellt kan jag förstå lögner, och till och med varför folk ljuger. Men det gör ingenting för att hindra den instinktiva känsloupplevelsen som inträffar när jag konfronteras med dem utan förvarning. Jag tror jag har pratat om det här förut.

Det som är nytt är att jag nu förstår, och lyssna noga för det här är något som händer mig mycket sällan, att jag vill något; jag vill tala sanning. Jag vill att du som talar med mig ska vara ärlig, och jag vill vara ärlig när jag talar med dig. Jag vill lita på dig.

När jag tänker på saken har jag alltid velat lita på alla jag möter, till varje pris.

Så det är så här det känns att vilja saker. Jag undrar om jag kan vilja något bara litet, i stället för att vilja så mycket att jag skulle kunna bränna ned världen. Små vettiga viljor kanske skulle räcka för att få något gjort utan att bli lamslagen av skräck för vad som skulle hända om jag inte fick som jag ville. Det är ett nytt och oprövat fält för mig men det verkar som jag kan hitta det som människan kallar motivation.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har mycket att göra.

Igenkänningsfaktor

Clay, alias Hard, har alltid gjort mycket känsliga, mänskliga, insiktsfulla, upplysande serier, oavsett om de handlar om vad som händer när Spindelmannen inte hinner till badrummet i tid, om en nekrofil som ofrivilligt hejdar någon från att ta livet av sig, om klokheten i att inte tänka för mycket på vem din älskade haft sex med förut eller om hur jag upplever konversationer. (Höger)

Det var mer än jag hade tänkt säga. Egentligen ville jag bara dela med den här serien som visar att detta tydligen inte bara händer mig. Men gå för all del och läs Sexy Losers och Depression Comix. Roligt och sorgligt på samma gång.

Huvudpersonens i den senaste filmen du såg jobb är nu ditt jobb för resten av livet.

Ach, det var så nära att bli Pootie Tang. (Pootie Tangs huvudperson Pootie Tangs jobb är att vara Pootie Tang.) Det hade varit spännande. Men nu var den senaste filmen jag såg True Grit. Så jag jobbar med bokföring och handel åt en sen artonhundratalsbondgård. Det tråkigaste jobbet i filmen. Men chansen är god att kusin Matilda läser det här innan hon hinner se någon annan film så det blir i alla fall kul att vara kollegor.

(Uppdatering 20 Juni: Hon hann inte se någon annan film.)

Om en resa

Först bor vi på ett hotell i Köpenhamn. Det är något konstigt med hotellrum, eller mer exakt att vara ensam i ett hotellrum. Litet som en egen värld; en mycket trång värld med gnisslande säng och högljudda grannar och tomma byrålådor och billiga trick för att få en att betala för hotellets gratis Internet och en kanal på den uråldriga teven som bara visar tre eller fem porrfilmer på en slinga och sådana menlösa program på alla andra kanaler att en bläddrar förbi om och om igen i morbid nyfikenhet, och avtryck i luften från tusen andra ensamma människor som legat här före dig och väntat. Ingen vill vara här; vi är här för att vi vill någon annan stans och måste vänta på att få komma dit.

Som Foxglove observerar så bryr sig inte hotellrum om du lever eller dör. De som tar livet av sig i hotellrum skulle inte ha gjort det hemma. Jag undrar om någon dött i mitt rum.

Så kommer vi till en højskola på landsbygden med intilliggande övernattningsrum som inte det minsta liknar hotellrum. Fast sängen är ännu smalare, ännu snedare, ännu hårdare och ännu mer knarrande; fast det inte finns Internet alls; fast duschen är sämre och kakelgolvet i badrummet en grönvit sjuttiotalsvariant i stället för modernt, diskret beige och jag inte kan stänga draperiet helt så trivs jag oerhört. Det beror på den lilla äppelodlingen utanför fönstret, det gigantiska kastanjeträdet runt hörnet, den tjocka gräsmattan där jag går barfota på morgonen utan att se en människa och hittar en stig av klippt gräs i djungeln som leder till en fotbollsplan och sedan till någon slags inhägnad äng, omgiven av ett knähögt ståltrådsstängsel, med främmande grässlag som växer minst midjehöga, omgiven av kanske den tjockaste skog jag sett, så tjock att jag inte orkar ta mig genom den för att komma runt den lockande mystiska taggtrådskrönta låsta grinden som avbryter stigen.

Så jag går tillbaka och undrar vem som byggt detta och varför, och njuter av gräset mellan tårna.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har hälsat på släkten i Danmark.

Om måsten

Man sitter inne och skriver hela dagarna, en bok som aldrig vill bli klar.
Man är trettiotvå och okysst, pank och går på Försäkringskassa.
Men man kommer aldrig, aldrig att vänja sig.

Om möjligheter

När jag som barn läste Bamse var Skalman min hjälte. Inte för att han var smart och uppfann saker som kunde göra vad som helst och kunde räkna ut allting; inte för att han var klok och läste böcker och citerade poesi och tog ansvar och höll sig vaken i veckor i sträck för att göra det han tyckte var riktigt viktigt; inte för att han var tålmodig och snäll och förlåtande mot de mindre begåvade; inte ens för att han hade modet att leva sitt eget liv med mat och sömn och kärlek på sina egna villkor helt utan respekt för samhällets normer. Även om allt det var och fortfarande är mycket eftersträvansvärda kvaliteter.

Nej, den egentliga anledningen till att jag beundrade (och forfarande beundrar) Skalman är hans starka känsla för prioriteter. Det som gör att han kan kasta sig med blixtens hastighet utan tvekan för att komma mellan sin vän och ett stort rovdjur med sitt hårda skal eftersom han rör sig så långsamt. Att han sparar sina krafter tills de behövs. Att han byggt upp en hel livsstil för sig själv fokuserad på att vara redo för de där sällsynta små ögonblicken då en människa eller sköldpadda behöver ställa upp för sina vänner.

Jag skulle kanske kunna ha en karriär, make, villa, volvo, vovve och 2.4 barn som vem som helst om jag ansträngde mig för att få det. Om jag ville göra det lätt för mig själv. Jag saknar förvisso ofta någon att dela mitt liv med. Men jag undrar ändå om det skulle vara obekvämt att gå hemifrån en lördagkväll helt spontant om jag inte bodde ensam, och ställa in alla planer utan förvarning när en vän behöver tröstas.

Det är sådana dagar jag är glad att vi ännu inte träffats, kära läsare. Då det är värt att vara ensam.

Mitt namn är Emil Wikström, och i mina vildaste drömmar hoppas jag att Skalman skulle vara stolt över mig.