7. Mina bästa vänner

Utmaningen fortsätter; dag ett.

Mina vänner är mina bästa vänner. Det finns liksom inget mellanläge. Jag gillar att tänka att jag inte har någon tid för ytliga bekantskaper, för personliga relationer med människor som jag inte är beredd att stoppa en kula för.

Så jag har inte så många vänner. Med tiden har de till och med blivit färre. När jag var liten hade jag en som jag hade fantastiskt roligt med då vi lekte superhjältar, men han flyttade till Obbola och strax därefter Kiruna. Jag hade en vän som lärde mig om tevespel, porr och att supa, men han har inte hört av sig sedan jag för tredje gången på ungefär femton år försökte förklara för honom att hans rasism och komiskt obildade konspirationsteorier inte hjälper någon.

Faktiskt är min kusin Matilda just nu den enda jag räknar som en verklig vän. Men vi har ju också varit svårskiljbara sedan födseln. Vi föddes trettioen dagar ifrån varandra och bor nu femton minuter ifrån varandra. Inom kort kommer vi antagligen att dela plats i rymden, åtskilda av endast den tunnaste kvanta av tidsdilation. 

M. är antingen den människa jag sårat värst eller den enda som ärligt talar om sina känslor för mig. Antagligen båda delarna. När hon har det svårt är jag glad att kunna hjälpa henne; när ensamheten blir svår för mig är jag glad att hon har någon tid för mig; när vi har det bra är jag glad att kunna dela nöjen och äventyr med henne; när hon har tid läser hon till och med mina historier. Det är vänskap, tror jag. Det är, och läs noga nu för det här är viktigt, allt jag vet av vad den här världen kan ge, och det är en generös värld som ger mig så mycket.

Mitt namn är Emil Wikström och jag har ännu inga vingar, men det är inte så illa ändå.

6. Min dag

Min dag idag var särskilt ospännande, så utmaningen kanske får vänta till imorgon. Om jag inte ska tolka temat som min dag och beskriva en dag som tillhör mig, en dag då allting händer som jag vill och världen tillhör mig, om än bara för en dag.

Jag börjar bli rejält trött. Låt oss säga att du kan läsa om min dag som började för tre och en halv timma sedan i de sex senaste inläggen jag skrev, och så fortsätter jag uppdatera under dagen efter att jag sovit.

7:00
Vaknade av en dröm där jag läste en serie befängda klagomål mot ett tevespel på Internet. Förhandlade med mig själv om att spela nämnda spel mindre. Övervägde att stanna hemma/sluta från skolan. Skapade ett behagligt fantasiscenario där jag inte vaknade ensam. Steg upp.

7:30
Satte mig vid datorn för att fördriva tiden tills skolan börjar. Ska se om jag hinner med ett uppdrag i tevespelet.

7:45
Rymden är fylld med så mycket skönhet att det är lätt att bli blind för dess under.

7:55
Medan mitt rymdskepp skjuter ner onda robotrymdskepp lyssnar jag på Amanda Palmers platta för ungefär femtionde gången. Jag har längtat i veckor efter att prata med någon om den så klicka på den där länken och köp den nu genast, kära läsare, jag ber dig. Den kostar "vad du vill" och den är fantastisk. "Trout Heart Replica" är den bästa låten i världen med det namnet.

Jag önskar mig inte ett mindre hjärta, fast jag kan förstå att du gör det, fast du och jag båda vet att vi kommer att få vad vi önskar oss, och det är precis lika stort som en tärning delad på hälften. Ja du måste nog höra låten själv för att se sammanhanget. Men det gör jag och det är outhärdligt sorgligt.

Det känns litet konstigt att ha det här förhållandet med min favoritförfattares fru. Särskilt som hon konstant skickar nakenbilder av sig själv med posten. Men vi är väl upplysta, moderna liberaler alla tre.

08:20
Alla rymdkannibaltroll är döda och jag flyger hem till min rymdstation. Om jag kör ett uppdrag till kanske jag missar uppropet, men olyckligtvis har jag fått nog av Internetrymdskepp för ögonblicket.

Om precis en vecka kommer min gubbe att fullborda sin träning och förbättra sitt rymdskepps kanoners räckvidd med exakt 4,167 procent, och det är möjligen ännu tråkigare än det låter. Jag skulle nog kunna göra något roligare med dödtiden då jag inte orkar jobba mer.

8:45
Packar min lunch (frukost), min mapp, en försenad biblioteksfilm samt en hög papper jag tänker missbruka skolans kopiator med för att för en gångs skull slippa skicka original till Försäkringskassan  och så drar jag. Ser kallt ut ute idag.

12:10
Har jobbat i tre timmar med en personlig presentation som ska läsas upp för ett gäng Kineser som ska komma och titta på skolan. Presentationen ska ta trettio sekunder. Jag var klar fyra dagar innan vi började. Således har jag suttit i tre timmar och lekt med min penna och modigt lyssnat på mina klasskamraters försök till engelska. En av dem kan inte ett ord engelska, fast flytande ryska. Jag frågar mig hur man kan leva i ett tvåspråkigt land i över förtio år och, efter att ha hört det tjugo gånger de senaste fem minuterna,  helt sakna förmågan att ens föreställa sig hur man uttalar ordet "hi". En annan vägrar att försöka lära sig uttala ord som hon är osäker på, och påminner alla varannan minut att hon slutade röka för två dagar sedan och håller på att explodera som Gunvald Larsson. Jag tycker hon verkar precis lika lugn och trevlig som vanligt. En tredje har problem att tänka ut några som helst intressen eller ambitioner eller någonting som skulle kunna berätta om vem han är. Och den fjärde är så entusiastisk att han hoppar upp på bordet var femte minut för att läsa upp sin senaste omskrivning och förutsätter att alla är lika uppslukade av hans intresse för runskrift som han är.

Jag undrar vad jag gör här, och längtar efter att få tala med fröken någon enda gång utan att behöva trängas med fem-tio andra gossar som vill stöta på henne.

14:10
Haruki Murakami, alltså. Folk som läst mina noveller säger hela tiden att jag borde läsa några av hans och det gör jag nu. "TV-människorna" heter en historia som handlar om en man som förföljs av ett gäng små människor - inte kortväxta, men människor på en något mindre skala än vanligt - som monterar TV-apparater i hans vardagsrum och sammanträdesrum på jobbet. Mitt under ett sammanträde. Och ingen reagerar alls. TV-människorna ser inte heller vår namnlöse hjälte och historien tycks handla om tre separata verklighetsplan som korsar varandra mitt i hans liv eller nåt i den stilen, tills hans drömmar och TV-program blandas och TV-människorna kommer ut ur skärmen och historien blir så surrealistisk att jag vid vissa tillfällen trodde att jag drömde att jag läste.

Och den här novellen läste jag medan jag satt på toa nyss. Trevligt att komma hem och slappna av direkt efter lunchen. Jag sa bara att jag tänkte gå hem och sova och hade en munter konversation med chefen om sömbrist, Kafka och det roliga med att skriva sent på natten, och så stack jag innan jag sögs in i den sega pöl av elände och inkompetens som är eftermiddagens arbetsplatsträff där det är meningen att vi förstaåringar ska sitta och lära oss föreningsarbete av att se på de äldre klassernas timslånga diskussioner om den högst ostabila fikaförsäljningen de bedriver på skolan.

Jag undrar om det är värt allt det här bara för att komma hemifrån litet oftare.

En fin dag för registreringsskyltar, förresten. Jag såg en CAR, en GYM och en USD. Bilen CAR hörde till en bilfirma så möjligen var det en specialskylt, men roligt är det ju i alla fall.

Och så satt jag framför en kvinna på bussen som fick solen att lysa klarare och vinden att blåsa stormigare i trädgrenarna där vi körde. Jag kan inte säga riktigt vad det var med henne, men jag tror vi utbytte en bråkdel av ett ögonblick när vi ställde oss i kön till bussen och det  gav mig en glad värme i djupet av magen som fortfarande sitter i.

Jag undrar om jag skulle ha försökt prata med henne. "Hej, stör jag?" borde inte vara så svårt att säga.

Jag tänkte också på att säga något till expediten på Sega Råttan, ett par minuter innan detta ödesdigra möte. Då skulle jag ha sagt "Vet du att du är den första expedit jag kan minnas som någonsin lagt märke till att jag har en ryggsäck i stället för att utgå från att jag behöver en påse för att bära mina prylar?" För det var hon.

Och nu ska jag börja på nästa inlägg medan jag väntar på att resten av dagen ska hända.

18:05
Ser på Project X, ännu en av dessa filmer om dumskallar som skapar osannolika mängder trubbel för sig själva så att vi ska skratta åt dem. Hittills verkar det vara exakt samma film som The Hangover fast med tio år yngre huvudpersoner. De har till och med samma obehagliga, vagt störda bifigur som gör olämpliga saker och får alla som han umgås med att känna sig obekväma och alla som ser på filmen att ifrågasätta filmskaparnas, skådespelarnas och sitt eget omdöme.

Jag köpte filmen på impuls och nu är jag fast i det som logik- och ekonomi studenter kallar the Sunk Cost Fallacy och letar med föga hopp efter guldkorn som kan berättiga min investering.

22:10
Inser att jag blaggat ungefär tjugotvå timmar i streck. Funderar på att räkna ord. Förrestesten blev filmen ganska rolig när all handling och karaktärsdefinition gav efter för det konstant ökande kaoset. Om jag skulle sammanfatta filmens huvuddrag i mindre än tio ord vill jag kalla Project X "En grafisk representation av eskalation".

23:36
Jag har skrivit över sjutusentvåhundra ord idag. Inte precis personbästa, men det är litet omständigare att skriva en serie blaggposter än att bara ösa ut sida efter sida. Och en är visst inte tjugo längre.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja sova minst tolv timmar nu.

5. Min definition av kärlek

Vad är kärlek? Det kallar jag en utmaning! Först, det obligatoriska musikavsnittet.

Haddaway - What is Love

Du kan inte ställa den frågan utan att spela den låten, vet du. Sån är lagen

Men i alla fall gillar jag en död vit mans visdomsord i det här fallet.

Att bli kär är att skapa en religion med en felbar gud.

För såvitt jag sett är själva meningen med religion just att ha en ofelbar gud, för att göra världen mindre skrämmande. Om du tillber och litar på och bugar för denna upphöjda, ädla, goda och mäktiga varelse och ändå medger att hon kan göra fel öppnar sig alla möjliga fallgropar. Det måste vara som att springa i regnet med ett paraply av eld, eller bli uppäten av spöken, eller falla genom tomma rymden med jorden långt långt under dig, så långt bort att du inte kan vara säker på att ens träffa den på vägen ned.

Det sägs att kärleken ger dig mod. Jag hoppas det är sant, för det behövs nog en hel del mod för att leva med kärleken.

Som vetenskapsman tror jag att kärleken är ett uttryck för en universell kraft i likhet med gravitation. Jag tror att kärlek och gravitation till och med kan vara samma kraft, fast uttryckt på olika vis, det ena i materien och det andra i människans medvetande. Ja jag tänker inte förringa kärleken med att förklara den som de kemiska signaler som formar kroppens känsloupplevelser som om det var allt vi behövde veta. Jag tänker inte på hormoner och sådan information våra kroppar och sinnen producerar utan hur vi upplever och definierar och bearbetar denna information i världen i vårt huvud.

Och då verkar det så enkelt att förstå. Himlakroppar dras till varandra; det är gravitation. Det är allting gravitation är: All materia attraheras till all annan materia. Ingen nu levande människa förstår hur det fungerar, varför det är så, men så är det och därför har vi lysande stjärnor och roterande planeter och atmosfärer och galaxer som rör sig kring varandra i en enkel, genialisk, oundviklig, ofelbar dans som tillåter liv att existera i universum.

På samma vis dras människor till varandra. Inte bara för att föröka sig, fast den likheten är väl uppenbar. Precis som ingen förstår vad för energi som skapar gravitation är det få som fått klarhet i vad det är som gör att människor tycker om varandra. Visst har vi flockinstinkter, men varför föredrar vi vissa bekantskaper framför andra? Varför känner vi större närhet till vissa, om det inte är bara för att vi kommit dem nära? Det finns en fräck vits här någonstans om man tänker sig gravitationsbrunnar som någon slags "kärlekshål".

Allt det tror jag att kärlek är och mer därtill.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tänker på en passage i Första Korinterbrevet - du kan nog gissa vilken.

4. Dagens måltid

Kom igen, vad är det för utmaning? Jag vill inte vara en av de där som blaggar om vad de äter.

Nåja, klockan är 1:52 på morgonen och idag har jag ätit en nypa jordnötter. Den riktigt billiga sorten i enkilospåse av märket Euroshopper Ica Basic. Jag har en viss fascination för billig, skräpig mat.

På den tiden då Mias Grill var ett av Umeås landmärken istället för en antiseptisk operationssal eller en nedlagd restaurang (konstigt att de två omstruktureringarna kom så tätt efter varandra, visst är det), då var en tallrik pommes på Mias en av livets höjdpunkter.

Jag tog till och med en tjej dit en gång på ett av det närmaste en dejt äventyr jag varit på. (Det där är en grammatiskt riktig mening, jag lovar!) Sedan såg jag henne aldrig mer, men jag tror inte det hade något med Mias att göra.

Där kunde man sitta i den skumma belysningen och lyssna på drönande röster från tre eller fyra teveprogram samtidigt och vanligtvis några skrikande barn på köpet, sitta och plocka i sin gigantiska hög slaka svampiga flottdrypande pommes och dränka dem i gratis dressing och skölja ned dem med storkökscola med den där kemiska bismaken och titta ut genom fönstret på livet som passerade utanför och känna sig som en hårdkokt hjälte med mage av stål i en billig actionfilm. Jag brukade besöka toan även om jag inte behövde bara för att få en dos av de skarpa skuggorna i ens ansikte i spegeln och det citronstinkande fast till synes rena kaklet.

(Hemligt tips från min städarutbildning: Undvik medel som luktar starkt, de är som regel ineffektiva och främst still för att dölja lukten av skit som de inte förmår tvätta bort. (Luktfria, lättflytande, färglösa medel är de bästa, fast sådana brukar främst säljas i specialistaffärer i storpack till folk som vet vad de gör.))

Ser man på, det var litet givande att skriva om min mat i alla fall.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill bjuda dig på middag.

3. Mina föräldrar

I den här takten kommer utmaningen att vara över innan Onsdag. Om mina föräldrar kan jag inte ens säga särskilt mycket.

Min mamma lärde mig allt jag kan om att fungera som en mänsklig varelse, och att läsa och skriva. Det viktigaste ögonblicket i min barndom, som kommit att definiera jag vet inte hur stor del av mitt liv, berodde på henne. Jag var väl nio år, kanske till och med tio, när jag fick för mig att läsa en av "vuxenböckerna" (Nattens Ögon, en dussinskräckis av Dean Koontz) som stod i bokhyllan och väntade. De var mammas böcker, så jag frågade om jag fick läsa den. Hon sa att jag fick läsa vad jag ville och jag behövde inte ens fråga.

Hon verkade alltid veta precis vad hon skulle säga.

Mamma förvandlades bit för bit, när hon gifte sig, när vi flyttade till landet, när jag fick en lillebror, när jag drog till Amerika, när jag flyttade hemifrån och när hon skilde sig. Det är svårt för mig att säga vem hon var, eller blev till slut, för jag var inte där.

Och vad gäller min pappa har jag svårt för att använda det ordet för att beskriva honom. Jag kallar honom far litet ironiskt formellt och vinkande till Jan Stenmark, men egentligen vill jag inte använda ordet som skulle jämställa honom med min mamma. Det är kanske en barnslig form av protest, men det hänger ihop med att han inte är den pappa jag växt upp med. Fram tills jag var tjugoett var den dominerande världsbilden att min pappa inte fanns. När han dök upp rubbade det mina rutiner, och jag tror inte jag har hämtat mig än. Jag har lätt för att glömma att han finns; jag tycker inte om att spendera tid med honom eller hans familj.

Det kan förstås vara för att vi inte har mycket gemensamt. Far bor i Sveriges äldsta radhus, på Lidingö,  pendlar till Kina för att planera tidningar åt Bonniers (eller något i den stilen), skriver Svenska Namnboken, får emellanåt båtar och är gift med en person som jobbat åt kungen men slutade för att det var tråkigt. Han tror att han förstår människan och att det alla vill innerst inne är att tjäna pengar.

Jag spekulerar i vissa delar här, men det är min analys grundad på ett antal väl inövade utläggningar jag lyssnat på vid olika middagar.

Men det är inte bristen på samtalsämnen som frustrerar mig så mycket som att far förutsätter som om det var självklart att vi ska ha en familjerelation; djup, meningsfull, otvungen, fylld av förtroende. Att vi skulle ha förutsättningarna som behövs för att skapa en sådan relation bara för att jag delar hans blod finner jag en sorglig och fördomsfull tanke. Jag berömmer mig om att kunna lita på människor utan anledning, jag tror att tillit som en grundläggande inställning är konstruktivt för människans överlevnad och utveckling. Men en människa som lämnar sitt barn i tjugo år för att obehindrat kunna tjäna pengar? Kan jag inte lita på.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag anser mig som föräldralös.

2. Min första kärlek

Filmer av Robert Rodriguez passerar i bakgrunden som ett moln av meningslöst sex, blod och videoknaster och utmaningen fortsätter.

Var ska jag börja? Jag har pratat tidigare om en påhittad, en obesvarad, en sinnlig och en barnslig kärlek. Jag sa i och för sig inte mycket om den sistnämnda. Det var i första klass. En av de två Sarorna i min klass hade byggt en liten rund två decimeter hög snöfästning intill porten när jag kom till skolan på morgonen, kanske en halvtimma för tidigt. Jag tyckte det var sensationellt uppfinningsrikt att bygga så, så nära och tillgängligt jämfört med alla andra borgar som låg utspridda på avstånd, uppe på kullen, bakom hockeyplanen, kanske ändå ute i kärret. Jag var förtjust i hennes näpna ansikte och blonda hår. Och så var jag imponerad av att möta någon som var ännu tidigare än jag, och förtrollad av att vara ensam med henne.

Det kan ha varit första gången i mitt liv jag var ensam med ett annat barn. Så underbart att inte ha en massa människor omkring sig! Att kunna lyssna med odelad uppmärksamhet och bli lyssnad på av en enda person. Jag har alltid gillat att vara två. Det slår mig nu att jag aldrig spenderat tillräckligt med tid i det tillståndet. Oftast måste en stå ut med flera människor åt gången eller vara ensam, och jag har valt ensamheten.

I alla fall gick jag igenom ett par små pinsamheter som att bli förhörd av den andra Saran och att vägra fråga chans fastän jag mycket väl visste att det förväntades av mig och i efterhand kan vi väl konstatera att det var bra eftersom jag aldrig älskade henne. Jag kände henne inte ens. Jag var faktiskt mycket bättre vän med den andra Saran. (Som kände igen mig omedelbart på tjugo stegs håll när vi träffades på Vasaplan tolv eller om det var tretton år senare!) Jag älskade bara det där ögonblicket i snön, den gemensamma ensamheten, den oväntade händelsen, det surrealistiska snöfortet på parkeringen som blev bortskottat så fort de vuxna fick syn på det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet inte nog om kärlek.

1. Introduktion av mig

Om tio minuter är det Måndag, så jag tjuvstartar litet med veckans utmaning. Sån är jag. Mitt namn betyder ju "den ivrige". Antingen det eller "snäll" beroende på vilken översättare en lyssnar på.

Jag är både ivrig och snäll, tror jag. Jag är 31 år, började skriva en bok när jag var 20, blev diagnoserad med Aspergers när jag var 22, hade en gång ett jobb i fem veckor som betalade för min första dator och började nyligen på en utbildning i studiercirkelledarskap. Det är mycket jag aldrig har gjort. Det tog mig omkring 25 år att acceptera att jag i grunden har samma prioriteter som de flesta andra människor, det vill säga att ha andra människor i mitt liv, och det oroar mig att jag kommit så långt efter med den insikten att jag aldrig kommer att komma ifatt människans förväntade sociala utvecklingskurva; att det är för sent för mig att någonsin ha det som ungdomarna kallar ett liv.

Jag hoppas att göra min bok klar, vilket år som helst nu, och jag hoppas att aldrig behöva lämna en vän i sticket, och jag hoppas på att träffa någon lika socialt inkompetent om jag så att vi kan lära oss av varandra. de har ju nu räknat ut att vi har en chans på tiotusen att träffa "den enda", så det kunde helt klart vara värre.

Mitt namn är Emil Wikström, och om du vill veta mer om mig rekommenderar jag att läsa alla andra poster i min blagg.