Senast kom jag igenom tre årskurser. Nu börjar vi med sjuan, där vi gjorde vår minst spännande resa. Klassen cyklade ett par timmar till en campingplats inte så långt ifrån Djäkneböle där jag bodde, och så tältade vi i jag tror det var två nätter. Den mesta tiden läste jag serietidningar med de andra serieentusiasterna i deras tält, fast jag hann vara med och grilla pinnbröd och titta på när de som ville åkte kanot på sjön.
Jag har en känsla av att det kunde varit en otrolig resa om jag varit med litet mer. Kanske sprungit omkring i nattens dimmor på äventyr som vi som varit med om dem aldrig skulle ha glömt och som skulle ha gjort oss till vänner för livet eller något i den stilen.
Men det mest surrealistiska som hände var att min familj hälsade på den andra dagen. Och så när vi skulle resa och jag hade packat ihop mitt tält sådär snabbt som en gör när en tältar ensam och inte behöver organisera och inspirera och/eller hota folk till att hjälpa till, och heller inte kan dra ut på de lätta elementen och hoppas på att någon annan gör det knepiga åt en. Då kom en vi ska nog inte gå så långt som att kalla honom vän, men en av mina serieläsarentusiastbekanta, som ville att jag skulle hjälpa honom och de tre andra som delade tält med honom att packa ihop det. I efterhand anar jag att han ville hjälpa mig att göra något mer än att sitta för mig själv och titta in i skogen och vänta på tillstånd från fröken att cykla hem, men jag blev bara stött av att höra att fyra stora grabbar inte bara medgav att de lyckades sämre med att packa ihop ett tält än jag gjorde ensam, men trodde att jag skulle göra det åt dem om de bara spände musklerna tilräckligt hotfullt.
Så jag påpekade inte särskilt kvickt att ingen av dem minsann hjälp mig med mitt tält, och fick då veta att den som vill ha hjälp måste ofta hjälpa andra först vilket jag fann alltför stort hyckleri för att kunna uttrycka och därmed sjönk inom mig själv i frustrerad tystnad. Om jag haft de ord då som jag har nu kanske jag hade sagt att det kanske du skulle ha tänkt på när dina polare låste in mig i garderober och jagade mig och satt på mig och drog ned mina byxor och stal min mössa och alla andra övergrepp de utsatt mig för de senaste fyra åren och du gjorde - i bästa fall - ingenting.
Och sedan cyklade jag hem ensam på en väg jag aldrig sett förut men som jag fått veta skulle leda hem till byn. Det var bara jag och den oändliga skogen och lite lätt regn och jag tänkte på Stephen Kings novell "Mrs. Todds Genväg", som handlar om de mest fantastiska upptäcksfärder en kan tänka sig företas av en medelålders hemmafru som pendlar mellan två små städer i Amerikas utmarker. En fascinerande historia, faktiskt, där Fru Todd hittar alla slags förtrollade djur, växter, vägar, hål, veck och till slut antingen ungdomens källa eller en inkarnation av mångudinnan.
Så jag höll utkik efter den stora sjungande grodan i skogen vid sidan av vägen och skrämde upp mig själv när min fot gled av pedalen och jag nästan föll av cykeln. Men jag kom hem i alla fall.
Åttan var vårt sista år med Fröken Ellinor, och hennes sista år på skolan såvitt jag vet. Vi skojade ofta om att hon försökte döda oss, som på fysiken när hon fick oss att hålla hand och den i slutet av kedjan att röra vid en teslaspole för att se om allas hår stod upp. Och när vi reste till något bergsmassiv i Norge på en vecka för att klättra i berg och grottor.
Det var en livlig resa, med ett stort hus på en bergstopp som vi delade med en dansk sjunde- eller åttondeklass på tjugofem personer. Vi var fjorton vill jag minnas, med en flicka som var hemma med påstådd SARS och saknad av ingen.
Dagarna glider ihop med varandra i mina minnen. Ett historiskt minnesmärke här, en utflykt med katastrofalt termoste där, en grotta där jag upptäckte att det tycktes göra särskilt ont att slå huvudet i urberget, en bergstopp som visade sig ligga under en alldeles närbelägen bergstopp och en grupp våghalsar som gav sig av på jakt efter den högsta toppen och så stod vi till slut på varsitt spetsigt berg och såg varandra men kunde inte tala tills jag kom på att signalera med
eurytmialfabetet. Det var Peder den store skämtaren som tycktes glömma antingen en sko, en stövel, en keps, en matlåda eller sitt huvud på varenda plats vi besökte. Det var en norrman som var så hurtig att det var skrämmande, som varje morgon när vi vaknade visste att berätta om vädret var sådant att vi kunde besöka
Galdhøpiggen (det var det aldrig), vilket vi utgick från berodde på att han steg upp klockan fyra och joggade dit för att se efter. Det var jag som gömde mig för att skrämma förbipasserande flickor som var övertygade om att huset spökade. En natt höll jag mig vaken till sex på morgonen bara för att väcka flickorna, som sov allihop i ett stort rum på andra våningen rakt ovanför mitt rum. Jag klättrade ut genom fönstret och sträckte upp ett kvastskaft för att knacka på. Fantastiskt trick tyckte jag, fast det visade sig att ingen behagade vakna av mina försiktiga knackningar.
Det var en levande Norgehistoria i form av en brandslang i korridoren på övervåningen, säkert inte längre än fem meter, upphängd på en rulle på vägen med en skylt som sa "Vänligen häng tillbaka slangen igen efter användandet."
Och det var serieläsarklubbens återkomst. Vi var fyra gossar i mitt rum, och lukten överträffade enligt alla besökare alla fördomar. På något vis blev det största äcklet vår stolthet; vi tävlade i att åstadkomma ljud med våra kroppar och att hitta på burleska historier. Kanske inspirerade av ett eller annat seriealbum av Joakim Lindengren som innehöll en serie med sådan sjuk humor att jag tvekar att återberätta den. Fast jag kan ju säga att den här historien innehöll en blandning av kroppsvätskor som placerats i fel hål och en vits som byggde på en i sammanhanget surrealistisk avsmak mot att dela sugrör. Det här berättar jag för att vi blev tvugna att försvara denna humor då klassen och våra medhavda lärare fick höra talas om serien och tyckte att vi som tyckte den var rolig var sinnessjuka.
I och för sig behövs en viss korskoppling i hjärnan för att uppskatta den svartaste humorn på sina egna villkor, fri från sammanhang, och det är nog inte det mest hälsosamma att hänge sig åt den till uteslutande av allt annat.
Hursomhelst kom till slut nian och en resa genom inlandet för att studera geologi. Vi besökte Bolidens guldgruva och misslyckades med att lyfta en guldtacka med en hand; vaskade guld och hittade i genomsnitt 0.1 gram per person; såg på rosenkvarts och kattguld och några dussin andra stenar. Vi körde omkring i två minibussar som blev ganska livade, särskilt pojkarnas bil när vi fick för oss att låtsas att stenhammarna vi hade med oss överallt var automatvapen och lutade oss ut genom fönstren för att skjuta på förbipasserande bilar så högt vi kunde.
En märklig lek uppstod när två av tjejerna fick för sig att duscha och ett par killar då började springa i cirklar kring den lilla byggnaden med duschrummen. Det var nästan som ett skämt, som om vi försökte leva upp till våra stereotyper med största ironi, och när en av grabbarna överraskade en av tjejerna med bara en handduk på sig och tog ett foto och hon blev förbannad och skällde ut honom skrattade de båda samtidigt.
Jag själv råkade få syn på ett högt fönster på baksidan av byggnaden och en närliggande lastpall som jag enkelt flyttade för att klättra upp och se in i omklädningsrummet, intill duschrummet, så där stod jag ett ögonblick och gnuggade händerna av förväntning tills någon tog en bild av mig, bakifrån. Jag vände mig om och fick syn på hela klassen samt lärarna som stod och stirrade fördömande på mig. Tydligen hade jag brutit mot någon för mig okänd regel och var nu en niding; paria; oförlåten. Det verkade som om den allmänna åsikten var att när jag var med i leken var det jag gjorde inte lika roligt som om någon annan hade gjort det. Kanske tänkte man sig att jag med min allmänt kända underliga humor inte förstod skämtet utan spionerade på högsta allvar.
Men det glömdes kanske med tiden och jag kände mig rentav välkommen när vi senare om natten drev omkring på vägarna och berättade spökhistorier och badade i en svinkall sjö. Nå, fyra eller fem av de modigaste badade medan resten av klassen såg på. Jag hade gärna velat hoppa i, men jag var starkt medveten om allas förväntningar på min mesighet, eller ett offer för Jantelagen som man skulle kunna säga, eller bara feg.
Vi reste också med jag tror det var Sveriges högsta linbana, som var som att flyga. Och i linbanetornet intill stugan där vi bodde klättrade man upp en natt och kastade ned en vattenmelon, fast det fick jag klarhet i först långt senare. Det var en stor och skamfylld hemlighet som flickorna rodnande tisslade om varje gång någon undrade vad som hänt med vattenmelonen, vilket verkade vara minst tio gånger om dagen.
Så var inträdet till högstadiet, som sedan bara fortsatte med tian, då vi tycktes resa bort stup i kvarten. Första veckan, när vi knappast lärt oss hälften av alla nya namn, åkte vi till Vindeln för att bo i tält i skogen tre eller fyra dagar och studera biologi. Tolvorna var också med, och de fick till vårt förtret bo i ett hus granne med oss som tvingades in i ett militärtält som vi tvingades resa själva.
Biträdande rektor var också med, en karg och auktoritär man som när vi varit där omkring tjugo minuter började berätta med bestämmande röst om allt som måste göras. Vatten ska bäras, veden ska klyvas, maten ska sättas i kylen och spisen tändas och tältet resas, sa han. Jamen vad väntar du på då, sa jag till honom och tyckte jag var otroligt rolig. Det irriterar mig fortfarande att ingen tycktes lyssna eller bry sig om mitt fantastiskt inspirerade skämt.
Liksom det fortfarande stör mig att jag skojade om en klasskompis, Simon, som var jägmästare och möjligen bondeson; en dådkraftig, kreativ, lojal, klok och rolig människa som jag möjligen respekterade mer än någon annan i min åldersgrupp. När han inte var med sa jag någonting om att han förmodligen skulle bränna ned skogen som hans flickvän senare berättade att han hörde. Och jag kunde naturligtvis inte förklara hur litet illvilja jag hade mot honom utan gick genom resten av skolan skuldtyngd.
I tältet om natten hände också mycket roligt. Jag tror närmare hälften av klassen pratade i sömnen vid ett eller annat tillfälle, som de fick höra allt om när de vaknat. Själv hade jag tydligen satt mig upp i sovsäcken och sagt med betryggande stämma "Tryck på den röda så blir allt bra". En stackare hade uppenbara tecken på nervsammanbrott natten inför ett litet prov vi skulle ha som vi fått veta var fullkomligt oviktigt utan bara en lektion som Fröken hoppades slippa förbereda alltför mycket.
Annars var det mycket prövande samtal kring lägerelden om kvällen och spring i granskogen om natten i en värld så fullkomligt utan referensramar att jag ryser vid minnet; som om allting löstes upp i dimma och jag föll flög fri utan riktning eller mening.
Och så fanns det ett hamburgerhak som serverade ett gigantiskt skrovmål med hela brickan täckt av ett berg pommes som jag inte hade råd med eller hade kunnat äta upp på tre dagar.
Fortsättning följer nästa vecka i Klassresan 3: Fem Resor Värre.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar att prata om mina minnen fastän det är svårt.
