En smula filosofi

Låt oss anta att en människas värld kan delas upp i jaget, egot och omvärlden. Det vanliga är kanske att bara se till jag och "icke-jag"; att du själv och resten av världen är den enda väsentliga skillnaden, men jag ska förklara hur jag tänker genom att förklara vad jag menar med de tre begreppen.

Jaget är "essensen av det som är du". Det som du just nu tänker är den outplånliga, kanske oersättliga kärnan av dig själv. Kanske din själ. Det finns inga som helst universellt fastställda fakta i dessa frågor eller ens något som liknar en allmän överenskommelse, så det är inget som hjälper mig att bestämma vilka ord jag ska använda för att beskriva det jag vill säga eller hur de orden ska tolkas, så det här är kanske litet oklart. Men jag tror att jaget är människans förmåga till tankar, känslor och handlingar.

Vi är vår fantasi, vårt mod, vår vilja.

Ingenting annat än dessa förmågor är vad vi är. Allt annat är inte vad vi är. Upplevelsen att vi är något mer än dem, eller något annat än dem, är en illusion. Den här illusionen är vad jag vill kalla egot.

Egot är, enkelt uttryckt, skillnaden mellan jaget och omvärlden. För att använda Grant Morrisons klassiska metafor är egot som en byggnadsställning vi reser upp omkring jaget, för att skydda jaget från omvärlden och stödja och forma det medan det byggs upp. För det är en långsam, riskabel process att utveckla jaget.

Problemet, eller i alla fall ett av problemen med världen idag är att vi har kommit att bli bländade av egot, som känns väldigt tillfredsställande att ha, och trygga och försoffade nog att villigt missta detta skal för jaget därunder. Även efter den punkt då egot inte kan göra mer än att hindra jaget att växa.

Och även om egot hindrar omvärlden från att tränga in av ren självbevarelsedrift. Minns att egot enbart är själva gränsen som markerar skillnaden mellan jaget och omvärlden. Om vi gör oss av med den gränsen hotas egot, där just självbevarelsedriften sitter. Så vi uppammar närmast gränslös uppfinningsrikedom när det gäller att bevara egot. Till exempel kommer du när du läser detta kanske tycka att alltsammans är obegripligt, okvalificerat skitsnack. Men det är bara ditt ego som skyndar till sin egen undsättning. Du behöver inte vara rädd.

Det enda du riskerar att förlora är din rädsla för att förlora.

Vi skulle kunna filosofera vidare om vad skillnaden egentligen är mellan jaget och omvärlden; om det kanske inte är någon skillnad alls utom egots illusioner, och vi egentligen är ett med universum och allt sådant som Buddhistmunkarna listat ut för en tretusen år sedan. Men det tar vi kanske en annan gång.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är en dålig filosof eftersom jag älskar fantasi mer än kunskap.

Skräck

När jag läser riktigt bra skräckhistorier, som just nu en hög serier av Junji Ito, blir jag rädd för att titta på reflektiva ytor. Speglar är värst, fast fönster är nästan lika illa. Jag blir rädd för vad jag skulle kunna få se. Jag är inte säker på om det är min egen spegelbild jag fruktar, eller världen på andra sidan speglarna, fast jag tror på det senare.

När jag var väldigt liten hade jag en störande mardröm där jag stod i hallen utanför mitt rum och rättade till en sak som hängde på väggen. Kanske en tavla, mer troligt en klocka. Varje gång jag vände mig bort blev den sned igen, och jag var tvungen att vrida den rätt igen eftersom det var orätt att den skulle flytta på sig av sig själv. Osäkert om den här drömmen är orsaken till min djupa avsky för sådana fenomen som våldför sig på naturlagarna eller tvärtom, men i alla fall. När saker händer som inte borde kunna hända i den här världen stör det mig. Det känns förolämpande. Förnedrande. När flimrande Samara klättrar ut ur teveskärmen, när ett ärr i någons ansikte växer till ett hål som är djupare än huvudet det sitter i, när en staty rör på sig medan ingen tittar så känner jag mig som prydlige lille Stan Uris i mötet med Det. Inte bara skrämd eller äcklad eller chockad men förrådd. En del av mig är pinsamt, barnsligt beroende av världens pålitlighet, tingens förutsägbarhet.

Så vad är det med speglar som gör dem mindre pålitliga än tingen de speglar? Om jag vågade lyfta blicken i badrummet och såg någonting röra sig bakom mig, med hjälp av en spegel, vore det så mycket värre än om ett finger kom ut ur avloppet framför mig?

Det slår mig att det inte alls är ovanligt att vara rädd för speglar. Jag minns en skämtteckning som lugnande förklarade att det vore oerhört konstigt om den galna mördaren som gömde sig i baksätet i din bil för att överfalla dig när du satte dig bakom ratten väntade till precis det ögonblick du tittade i backspegeln innan han gjorde det.

Kanske är det så enkelt som att vi på oedvetet plan ser speglar som fönster till det okända. Och visst blir man rädd för det okända, när natten är sen och timmen är noll. Och man råkar läsa en skräckhistoria om en liten Japansk självmordskult samtidigt som Fade to Black kommer på spellistan. Och fönstret till vänster är lite för nära så man håller blicken fäst vid dataskärmen bara utifall att.

Mitt namn är Emil Wikström, och idag kan jag inte frukta intet utom själva fruktan.

Att bry sig om saker är mer meningsfullt än att lyckas med saker.

Nattliga grubblerier, del 1

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Se: Pojken står framför en bänk, en träbänk i raden bland flera i dunklet i det bortersta hörnet i busstationen, i ödelandet bortom mynttelefonen där knappast någon kommer. Det är examensdag och han är fri för första gången i sitt liv och hans framtid lurar i mörkret i medvetandets utkanter och han håller i en ros.

Pojken avskyr att bära saker i sina händer, han vill ha händerna lediga, redo att ta tag när det behövs. Men han har burit rosen i sin hand hela vägen från skolan och hit. Busstationen där han suttit så många gånger och väntat på bussen hem medan hans klasskamrater lekt och festat och skrattat och älskat varandra.

Han tror att han aldrig varit en av dem. Och han tror att han aldrig kommer att se någon av dem igen. Han är här för att säga farväl.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

På väggen ovanför bänken finns namn. Inlägg på Infranätet av förbipasserande resande och uttråkade ungdomar som honom. Pojken har själv skrivit ett par av namnen och lämnat ett meddelande. Han hoppas att mottagaren aldrig ska läsa denna sällsamma post, aldrig veta att det är till henne, aldrig veta att det är från honom, och minst av allt förstå vad det säger.

Pojken tror att postens mottagare inte skulle uppskatta hans närmanden. Han tror att han förstår tingens ordning och att hans plats är låg i hierarkin.

Rosen lägger han på bänken, som ett offer. Han rör vid texten på väggen och tänker ingenting alls. Det är ännu några år innan han ska förstå att han har känslor, och han vet inte vad det är som överväldigar honom. Han koncentrerar sig på att inte gråta.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Nästa gång han kommer hit ska väggen vara nymålad, och pojken tror att han ska kunna glömma hela historien. Att minnet sitter utanpå, i symbolerna, i offren. Det slår honom inte förrän mycket senare att han själv är en symbol, hans liv ett sigill i rörelse.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Det unga författargeniet inser plötsligt att vampyrjägare rimligtvis borde lägga sig i gryningen i st. f. att försöka vakna precis vid skymningen

Och så skriver vi om tjugosex sidor där karaktärernas utstuderade dygnsrytm plötsligt framstår som pinsamt ologisk.

Jag skriver inte ens en vampyrbok det är bara ett litet kapitel som vägrar ta slut någon gång kom igen för fan.

Mitt namn är Emil Wikström och jag är möjligen varken ung, författare eller geni.

En perfekt dag

Av någon anledning (okej, Linn gjorde det först, som vanligt) får jag för mig att beskriva hur en perfekt dag för mig skulle se ut.

Jag vaknar när solen går upp omkring fyra på morgonen, fullt utvilad och redan uppe ur sängen innan jag ens är säker på vem jag är, för huvudet är fullt av idéer och fingrarna kliar av längtan att skapa. När datorn startar kommer jag ihåg att jag har fått veta att Internet ska vara avstängt hela dagen*, så ingenting distraherar mig från arbetet. Jag går rakt in i Zonen och upptäcker plötsligt att klockan är två på eftermiddagen och jag har skrivit en fem-sextusen ord som låter oooerhört bra.

Först då äter jag frukost.

Sedan kommer kusin Matilda på besök. Vi ser på movies och sjunger sånger och läser sagor utan avbrott till midnatt minst. Hennes telefon är trasig* och det är söndag och hon har semester och hon förmår idag att inte bekymra sig om morgondagen.

Så går vi på vandringsfärd i den ljusa sommarnatten och ser de mest fantastiska ting. En annan nattvandrare eller två dyker upp* och vi plockar sura blad till frukost i soluppgången. Främlingarna och vi blir vänner för livet. Jag går till sängs trygg i vetskapen att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

*Osannolikt men inte omöjligt sammanträffande.

Mitt namn är Emil Wikström, och min dag idag har varit minst halvperfekt.

Gjutaren

En sann historia.

Det är en vacker sommardag och av någon anledning är jag med kusin Tim och besöker Baggböle herrgård med hans päron. Tims småsyskon är inte födda än och jag tror att vi är tonåringar utan några bekymmer i världen. Jag vet inte var hans storasyster är idag. Kanske är det tur för oss alla att hon inte är med.

En långsam förmiddag passerar och vi äter fika i huset och leker på gungbräda och klätterställning och gungor, alla av rostigt järn och täckta i våldsamt flagnande grön färg. Precis som det brukar vara på herrgården, vad jag minns av de två eller tre gånger jag varit här förut.

Viss underhållning finner vi sedan i att beskåda den vildvuxna botaniska trädgården på baksidan, nedåt älven. Tim och jag vandrar kors och tvärs bland grusgångarna halvt lyssnande på mosters utläggningar om floran. Hon kan namnen på alla växterna. Alla namnen.

Solen steker och vi söker oss till skuggan av någon slags vag byggnation mitt i naturen. Vi ska senare tvista om vad det var vi fann: Kanske en ambitiös jordkällare, kanske ett brofundament, kanske en påbörjad damm eller en pumpstation av något slag. Mina minnen ska bara behålla ett intryck av en formlös kulle med natur på utsidan och järn och lera och droppande vatten på insidan. Å, insidan.

Vi ser en mörk öppning bland skuggorna i kullen, och något som rör sig där inne. Ett tjockt ihållande mekaniskt ljud hörs, kanske ett metalliskt klang. Innan vi medvetet uppfattat all denna information springer vi så fort vi kan tillbaka till ljuset, tillbaka till de vuxna, tillbaka till världen.

Moster och hennes man sitter och jäser vid ett träbord och uppfattar inte det minsta av vår skräck, vår vanmakt, vår undran inför det oförklarliga, smärtan i vår konfrontation med de ting som inte borde få finnas, som helt tydligt våldför sig på naturens lagar. De jobbar med dammen, säger moster, med lugn övertygelse, eller något annat lika meningslöst förklarande. Med ett knivliknande leende beordrar hon oss att gå och prata med vem som nu håller på därinne, fråga vad han gör, kanske lär känna nya människor, kanske lär er något nytt, framför allt roa er själva och låt oss vuxna njuta av ett ögonblicks lugn och frihet.

Vi går tillbaka till grottan. Sida vid sida, med stela ben. De dödsdömdas sista resa, en grön mil genom den fruktansvärt vackra grönskan. En lila fingerborgsblomma av något slag vid sidan om gången bränner sig in i mitt minne, en blomma som får stå för alla blommor, alla våldsamt växande, vildsint ohejdbart levande ting som ramar in mitt och Tims sista dallrande ögonblick i livet.

Ingen av oss säger någonting.

Vi går in i mörkret och jag ser en ståldörr som hålls öppen av en liten klubba och kommer ihåg en skräckhistoria av Roald Dahl jag läst nyligen, om en ung man som lockas att öppna en dörr i fästet av en bro någonstans; lockas av illavarslande omen han varken kan motstå eller förstå, innan dörren slår igen bakom honom och lämnar honom instängd med sakerna i mörkret.

Men det som står framför oss liknar ingen spökhistoria. En bredaxlad man i overall och skäggstubb och basker med en cigarrettfimp i mungipan och ett långskaftat verktyg på axeln står och väntar i dunklet. Någonting glittrar i hans ögon.

Vi skulle fråga vad du jobbar med, säger jag med min mest välbelevade gosseröst.

Jag gjuter, säger varelsen som ingen någonsin ska kunna övertyga mig inte är ett troll, jag gjuter. Hans röst rosslar och glider och stiger och han flämtar hest mellan varje stavelse och rullar med ögonen och någonting i själva upprepningen säger mycket mer än de fjuttiga fyra orden någonsin borde kunna förmedla, en slags fundamental frånvaro av mänsklig kommunikation. Han pratar inte med oss. Han utför en ritual som råkar innehålla ord.

Jag gjuter, jag gjuter.

Vi springer förstås ut därifrån så fort våra fjortisben kan bära oss, tillbaka till en värld med sol och skratt och glädje och naturligtvis följer han inte efter oss. (Troll spricker av solljus.) Och naturligtvis skrattar alla åt vår historia, och ska skratta allt framgent. Vi ska själva skratta för att kunna låtsas att det är roligt, för att kunna låtsas att det kanske inte riktigt är på riktigt.

Jag gjuter, jag gjuter.

Jag ska alltid kunna höra den rösten. Jag ska kunna härma den väldigt bra, men inte riktigt rätt. Femton år senare ska jag undra om jag kanske fortfarande är kvar i den där dammen eller tunneln eller brofundamentet eller grottan. Om vi kanske aldrig sprang därifrån.